Demonernas svarta hundar

Eftersom hunden i många årtusenden varit människans följeslagare, medhjälpare och kompanjon, är det naturligt att den spelar en inte oväsentlig roll i sägnerna, myterna och legenderna. men man hittar sällan hundar som fungerar som vanliga jyckar.

Sägnernas hund går ofta mörkmäns ärende, är trolsk och oåtkomlig. När vinden tjuter är det de övermänskliga jägarnas hundkoppel som drar fram i en jakt som inte är av denna värld.

Det är de starka mytologiska inslagen i berättelserna som kännetecknar sägnernas innehåll.

Hekate hette en grekisk gudinna, dödsgudinnan, som förresten hade sitt ursprung i Mindre Asien. Hon var också jaktens gudinna, en motsvarighet till Artemis och Diana. Hekate hade en hunds huvud, och hon avbildades med hundar i släptåg. Hundarna underströk det jaktliga i hennes väsen. Hon anförde en här av demoner som  under larm och gny och oväsen drog genom luften — det var stormen som tjöt. Denna demonernas anförerska, vars namn växlade med länder och tider, tänkte man sig på många håll som ett jaktbyte för en vild man. Denne vilde jägare likställdes så  småningom med underjordens härskare, Hades, som i sin tur hade hundbesten Kerberos vid sin sida. Den vilde mannen som begrepp kallades, av en tysk författare på 1200-talet, för Infernalis Venator, eller helvetesjägaren. Jakten på demonanförerskan fortsatte alltså in  på västeuropeisk högmedeltid, alltid beledsagad av hundarnas skall.

När denna jakt med skällande hundar nådde oss i Norden kom den att gälla skogsrået. Djävulen eller Oden var den vilde mannen.  Det finns ett ganska stort antal varianter på temat i vårt land där varje landsända har sin speciella version rörande detta.

Det berättas exempelvis i Halland, enligt Waldemar Ljungmans ”Sveriges sägner” att en bonde fick se skogsnuvan komma springande med ett drev svarta hundar efter sig. Ett skott small och en ryttare kom ridande tillbaka med skogsnuvan hängande över hästmanken och de svarta hundarna förtjust hoppande vid sidan.

Enligt den skånska versionen går en jägare ut i skogen för att jaga. Ett stort fult skogsrå kommer stormande och säger till honom: ”Om du skulle möta två hundar, så skall du säga drösa (=sakta) och inte hasa (=fort).”  Hon hinner inte mer än försvinna förrän hundarna kommer springande i högsta fart. Jägaren gömmer sig och säger  ”hasa”, vilket visar sig bli hans räddning. En ryttare fäller skogsrået. Hade jägaren sagt drösa så hade hundarna vänt sig mot honom i stället.

I Östergötland berättades för sägensamlare Ljungman av en man född 1829 att denna jakt omgavs av ett fruktansvärt larm och oväsen, skrik, hundskall, slammer av hästhovar mm. När man hörde det kunde man inte sova, och man vågade knappt se ut genom  fönstret. Gjorde man det, såg man en naken kvinna jagad av en skara män till häst och till fots samt vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slog kvinnan och tillsammans med hundarna förde de ett förfärligt oväsen.

Vad lever den vilde jägarens hundar av då? Någon riktigt rationell förklaring finns förstås inte enligt sägnerna. Men när jakten är över får de ändå på något sätt sin mat och sin belöning. I den halländska sägentraditionen får hundarna en skopa mjöl av en mjölnare, inte mycket till föda efter en ansträngande jakt kan man tycka men den vilde jägaren belönar den givmilde med en gyllene hästsko.

Mjölätande demonhundar som användes i jakt på gudinnor och skogsrån; nog förefaller de oss höra hemma i en annan värld. Men för  våra förfäder representerade även sägnernas värld en sorts verklighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s