Demonernas svarta hundar

Eftersom hunden i många årtusenden varit människans följeslagare, medhjälpare och kompanjon, är det naturligt att den spelar en inte oväsentlig roll i sägnerna, myterna och legenderna. men man hittar sällan hundar som fungerar som vanliga jyckar.

Sägnernas hund går ofta mörkmäns ärende, är trolsk och oåtkomlig. När vinden tjuter är det de övermänskliga jägarnas hundkoppel som drar fram i en jakt som inte är av denna värld.

Det är de starka mytologiska inslagen i berättelserna som kännetecknar sägnernas innehåll.

Hekate hette en grekisk gudinna, dödsgudinnan, som förresten hade sitt ursprung i Mindre Asien. Hon var också jaktens gudinna, en motsvarighet till Artemis och Diana. Hekate hade en hunds huvud, och hon avbildades med hundar i släptåg. Hundarna underströk det jaktliga i hennes väsen. Hon anförde en här av demoner som  under larm och gny och oväsen drog genom luften — det var stormen som tjöt. Denna demonernas anförerska, vars namn växlade med länder och tider, tänkte man sig på många håll som ett jaktbyte för en vild man. Denne vilde jägare likställdes så  småningom med underjordens härskare, Hades, som i sin tur hade hundbesten Kerberos vid sin sida. Den vilde mannen som begrepp kallades, av en tysk författare på 1200-talet, för Infernalis Venator, eller helvetesjägaren. Jakten på demonanförerskan fortsatte alltså in  på västeuropeisk högmedeltid, alltid beledsagad av hundarnas skall.

När denna jakt med skällande hundar nådde oss i Norden kom den att gälla skogsrået. Djävulen eller Oden var den vilde mannen.  Det finns ett ganska stort antal varianter på temat i vårt land där varje landsända har sin speciella version rörande detta.

Det berättas exempelvis i Halland, enligt Waldemar Ljungmans ”Sveriges sägner” att en bonde fick se skogsnuvan komma springande med ett drev svarta hundar efter sig. Ett skott small och en ryttare kom ridande tillbaka med skogsnuvan hängande över hästmanken och de svarta hundarna förtjust hoppande vid sidan.

Enligt den skånska versionen går en jägare ut i skogen för att jaga. Ett stort fult skogsrå kommer stormande och säger till honom: ”Om du skulle möta två hundar, så skall du säga drösa (=sakta) och inte hasa (=fort).”  Hon hinner inte mer än försvinna förrän hundarna kommer springande i högsta fart. Jägaren gömmer sig och säger  ”hasa”, vilket visar sig bli hans räddning. En ryttare fäller skogsrået. Hade jägaren sagt drösa så hade hundarna vänt sig mot honom i stället.

I Östergötland berättades för sägensamlare Ljungman av en man född 1829 att denna jakt omgavs av ett fruktansvärt larm och oväsen, skrik, hundskall, slammer av hästhovar mm. När man hörde det kunde man inte sova, och man vågade knappt se ut genom  fönstret. Gjorde man det, såg man en naken kvinna jagad av en skara män till häst och till fots samt vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slog kvinnan och tillsammans med hundarna förde de ett förfärligt oväsen.

Vad lever den vilde jägarens hundar av då? Någon riktigt rationell förklaring finns förstås inte enligt sägnerna. Men när jakten är över får de ändå på något sätt sin mat och sin belöning. I den halländska sägentraditionen får hundarna en skopa mjöl av en mjölnare, inte mycket till föda efter en ansträngande jakt kan man tycka men den vilde jägaren belönar den givmilde med en gyllene hästsko.

Mjölätande demonhundar som användes i jakt på gudinnor och skogsrån; nog förefaller de oss höra hemma i en annan värld. Men för  våra förfäder representerade även sägnernas värld en sorts verklighet.

Extremt korta skallar hos vissa raser

Nu har Svenska kennelklubben äntligen börjat ta krafttag mot de alltför korta nosarna på de trubbnosiga raserna, enligt Prof Åke Hedhammar. Det är gott så, men det finns ett ännu allvarligare problem som vållar svår och extrem smärta samt frustration och i förlängningen också orsakar irreparabla hjärnskador på de hundar som drabbas. Det är de extremt korta skallarna inom vissa raser (Cavalier king charles spaniel och king charles spaniel samt i enstaka fall också pomeranian) som gör att hjärnan knappt eller i extrema fall inte får plats och trycker ner lillhjärnan i ryggmärgen. Det här leder till en kraftig och oerhört allvarlig störning som kallas för occipital hypoplasi som i sin tur leder till syringomyeli vilket alltså är ett extremt plågsamt tillstånd och som helt klart har avlats fram för att det har ansetts korrekt i domarkårens och uppfödarnas ögon.

Det tas upp väldigt kort i SKK:s dokument SRD, som är Särskilda rasspecifika domaranvisningar rörande överdrifter hos rashundar. I specialklubben för cavalier king charles spaniel Cavaliersällskapets senast fastslagna avelsstrategi (RAS) som kom 2014 nämns syringomyeli knappt och man gör ingen som helst analys eller koppling mellan syringomyeli och orsaken till denna. Detta trots att man i en litteraturstudie på Sveriges lantbruksuniversitet från 2011 nämner att man bedömer att 95 procent av den internationella populationen i cavalier king charles har occipital hypoplasi och att det är 55 % av dem som utvecklar syringomyeli. Jag är medveten om att det här är gamla och litet osäkra siffror men blotta misstanken om att det var en så hög andel borde ju leda till att man faktiskt tog upp och gjorde en analys på hur man ska komma till rätta med det här i sin avelsstrategi. Detta har man inte gjort och därmed lämnar man mer eller mindre walkover i debatten om den extrema hundavelns pris för våra hundar. Här måste det tas ett kraftigt omtag i den här frågan för alla våra hundars skull.

 

Utställningsdomarnas utställningsdomare

I denna den sista delen av serien om de fyra stora legendarerna har vi nu kommit fram till Sigyn Littorin (1906-1978). Redan på 1930-talet var hennes uppfödning av sealyhamterrier tillsammans med sin dåvarande man, Knut,  under kennelsignaturen ”Knalles” mäkta omtalad och klassisk. De var näst intill oslagbara i utställningsringen. Hon startade sin sealyhamuppfödning med den av Björn von Rosen importerade tiken, Albourne Superb. Hon importerade  dessutom, tillsammans med Inga Schröder-Hagensen, de två första afghanhundarna till Sverige. De blev också en stor succe i utställningsringarna även om Sigyn Littorin själv inte tyckte att de var så märkvärdiga och därför blev det dessvärre inte några valpar efter dem. Paret Littorin skiljde sig och Sigyn flyttade till Stockholm. Mellan åren 1947 och 1954 var hon redaktör för ”Hundar och hundsport”, SKK:s tidskrift. Efter några år där hon nästan uteslutande ägnade sig åt att döma hundar på utställningar så påbörjades ännu en era i den egna kennelverksamheten när hon i slutet av 50-talet intresserade sig för labradoravel under det nya kennelnamnet ”Nattens”. Stamtik var den enastående avelstiken Vestvallens Petra som var både utställningschampion och jaktchampion. Hon var dotter till den legendariska Knalles Othello som också hade samma titlar. Sigyn Littorins uppfödning kom att bli en viktig hörnpelare för den då icke så etablerade och utvecklade labradoren. Men hennes största betydelse fick hon nog som utställningsdomare från 1942 och framåt, där hon blev känd och beundrad, mitt i ringen, av tusentals utställare och publik både internationellt och nationellt.

Jättarnas hjältinna

I vår serie om de fyra stora legendarerna inom svensk hundsport har turen nu kommit till Ulla Magnusson (1924-1998). Airways kennel var känd världen över för sin extremt framgångsrika uppfödning av grand danois. Men det hela började i Brasilien med foxterrier och denna uppfödning fortsatte en tid i Sverige. Jämsides med foxterrier hade hon mycket prisbelönta siameskatter. Efter foxterrier blev hon intresserad av grand danois och 1956 importerade hon sin första tik från USA. Det var en ljuvlig fawnfärgad (gul) hund som i stamtavlan hette Duysters Euclid of Ralwin. Detta blev inledningen till en otrolig avelsgärning där Ulla Magnusson använde sina amerikanska kontakter till att importera flera praktexemplar av rasen och därmed lade grunden till den fantastiska kvaliteten som svensk grand danois är känt för. De amerikanska linjerna representerade en annan typ av rasen än den som hade funnits tidigare i vårt land. Redan i början på 60-talet startade hon Grand Danois Ringen, som 1981 blev Svenska Grand Danois Klubben där hon var styrelseledamot i stort sett hela tiden fram till 1987. Ulla Magnusson auktoriserades som domare 1970 och blev 14 år senare en mycket välkänd och uppskattad allrounddomare.  Hon tog aktiv del i debatten om det som senare kom att benämnas som ”bandhundseländet”. Ulla Magnusson var även verksam internationellt och var under några år ledamot i FCIs standardkommitté. Hon var ordförande i SKK:s standardkommitté samt blev ledamot i SKK:s tävlingskommitté i mitten av 60-talet. Vid den tidpunkten invaldes hon också som ledamot i SKK:s centralstyrelse och blev på 70-talet dess vice ordförande. År 1995 utsågs hon till hedersledamot av Svenska Kennelklubben. Hon var mycket noga med kvaliteten på sina hundar och hennes kennel hölls i minutiöst skick. Hon behöll sina hundar tills de var 10-12 månader för att sedan bara behålla de bästa. De som inte höll måttet samlades i en egen inhägnad som sedan gick ut som sällskapshundar. Hennes man, Curt, var också en mycket aktiv deltagare i kenneln. Han var den direkta orsaken till kennelnamnet eftersom han var pilot. Dessutom var han engagerad i klubbverksamhet, bland annat som Svenska hunduppfödarföreningens första ordförande.  De visade sina hundar  gemensamt på utställningar. Det var ett vackert par som väckte uppmärksamhet. De fick Hamiltonplaketten 1967. På deras kennel började så småningom ett hundfoder utvecklas som sedan blev grunden för deras framgångsrika företag som sedermera togs över av deras son, Peter, och drivs idag fortfarande vidare som ett av de mera framgångsrika hundfoderföretagen i Sverige.

 

Chefredaktörens rader 2

På grund av vissa omständigheter har det varit tyst här rätt så länge och för detta ber vi er läsare om ursäkt. Aktiviteten kommer nu att öka och det kommer att bli en mera frekvent publiceringstakt framöver. Målet är detsamma med tidskriften som vi har skrivit tidigare. En högkvalitativ hundtidning för den mycket intresserade läsaren; en tidning som går på djupet i hundvärlden både lokalt, nationellt och internationellt. En tidning som tar sitt ämne och sina läsare på allvar.

En hyllning till Kenneth Edh

I dag skulle en av de allra största och populära kynologer vi har haft i Sverige ha fyllt år om han inte hade gått bort i december 2014, Kenneth Edh. En man som var omåttligt populär i hundvärlden för hans snällhet och hjälpsamhet. Det visade sig inte minst på hans begravning då minst 200 personer kom dit. Han började sin hundkarriär 1962 med att vara kennelpojke på kennel Owelyn som födde upp whippet. Han har fött upp pekingese och chihuahua under sitt kennelnamn ”Kennmarks”. Förutom dessa raser har han ägt och visat upp whippet, som var hans första hundras, och griffon bruxellois. Han var utställningsdomare sedan 1978 och allrounddomare sedan 1993. Kenneth var lärare till professionen och arbetade ett tag på en skola i närheten av den kände drevermannen Anders Cederströms gård. Han hyrde sålunda en stuga på dennes gård. En annan sak som många inte känner till är att han i mitten på 1980-talet, tillsammans med bland andra XLNT Marc, grundade svenska Hamsterklubben.

Han var sedan 2007 fram till sin död anställd på SKK:s kansli för att arbeta med projekt som bl.a. berör domarutbildning och andra frågor som rör utbildning, göra utredningar m.m. Hans mångåriga pedagogiska yrkeserfarenheter från skolvärlden kom då väl till pass. Han ingick också sedan början av 1980-talet i lärarkollegiet på preparandkursen för blivande domare, vilken anordnas av SKK med några års mellanrum. Han är sedan 1973 en populär konferencier på SKK:s stora avslutningsutställning i Älvsjö varje år, den s.k. ”Hundmässan” eller ”Stora Stockholm”. Han har också mottagit förtjänsttecken och guldmedalj av Svenska Kennelklubben och från Stockholms Kennelklubb har han mottagit förtjänsttecken och även utsetts till hedersledamot. Sedan arbetet på kansliet inleddes 2007 föll också SKK:s Museum delvis under hans ansvar tillsammans med Kynologiska Akademins ledamöter. Bland annat ingick det i hans uppdrag att bevaka försäljning av hundrelaterade objekt på auktioner runt om i Sverige, visningar av museet m.m. Kenneth Edh var dessutom också en populär och flitig föreläsare när det gäller hundrelaterade ämnen och var flitigt bokad av såväl lokala kennelklubbar som special- och rasklubbar, kanske främst då det gäller anatomi och vad arbetet som domare innebär. 2010 drabbades han av en hjärnblödning, dock kunde han fortfarande vara verksam inom hundvärlden. I december 2014 avled han sörjd och saknad av i princip hela hundvärlden både här hemma och internationellt.

Milou – en krönika om en populär seriehund.

Milou är en av världens mest kända hundar, lika omtyckt och populär som Lassie, Snobben och Pluto. Den brittiske skådespelaren Peter Ustinov, som var en stor hundvän, skrev en gång så klokt: ”Milou, det är inte bara en hund, utan en idealisk hund, därför att han är intelligent, självständig och tar egna initiativ. Milou är dessutom en filosofisk hund.”

Milou är en helvit strävhårig foxterrier och Tintins allra trognaste vän. Liksom Tintin finns han bara i nuet: vi vet ingenting om hans bakgrundshistoria eller hur han fick Tintin till husse. Han är ständigt nyfiken och råkar ut för allehanda missöden. Och otaliga är de gånger som Milou räddat livet på Tintin  och omvänt – de är därför oskiljaktiga. Ibland visar han prov på stort mod och djärvhet när han går till attack mot någon särskilt otäck skurk eller skrämmer bort ett lejon eller en gorilla, men minst lika ofta blir han livrädd för något så obetydligt som en spindel.

I de tidigaste Tintinalbumen för Milou diskussioner med Tintin och kommenterar händelserna för läsaren. Han blir en sorts sanningssägare som ofta ifrågasätter Tintins agerande. Tintins skapare Hergé såg Milou som en sorts Sancho Panza till hjälten Don Quijote: ”Milou blev liksom Sancho Panza en betänksam vapendragare, den som hela tiden säger: ’Akta dig, Tintin, ge dig inte ut på något nytt äventyr. Det vore bättre om du stannade hemma och letade rätt på dina tofflor istället.’”

Vi får heller inte glömma att Milou gillar att dricka whisky och champagne med god aptit. Mycket av Milous karaktärsdrag överfördes sedan till kapten Haddock som kom in på scenen drygt tio år efter det att Hergé hade börjat teckna Tintinserien. I och med Haddocks inträde reducerades den vilda och frispråkiga Milou till en ganska slät figur, även om han naturligtvis kvarstår som en sympatisk jycke.

Hergé fick ofta frågan hur det gick till när han skapade Tintin och Milou. För det mesta var hans svar svävande, men i en tv-intervju 1978 berättade han: ”När jag skapade Tintin för länge sedan sa jag till mig själv att han inte borde vara ensam. Dessutom var han en reporter, och en reporter reser ofta utomlands. Det är mycket lättare att resa med en hund än med en giraff, en struts eller en krokodil! Visst kan det tyckas banalt med en hund, men det är samtidigt den mest tillgivna reskamrat som en reporter kan ha!”

Vad beträffar namnet Milou har det länge varit känt att den unge Hergé hade en flickvän vid namn Marie-Louise Van Cutsem som kallades för Milou. Att Tintins hund fick namn efter en flicka har lett till vissa teorier att Milou i själva verket är en tik. Men entydiga fakta pekar på motsatsen: Milou omtalas alltid som ”han” i pratbubblorna och att han beter sig som en hanhund när han kissar på lyktstolpar och går till attack mot andra hundar. Huruvida smaken för whisky är ett typiskt karaktärsdrag för en handhund låter jag vara osagt.

Det finns dock en annan teori kring Milous namn som jag gärna sprider vidare. I en intervju medgav Hergé att Milou i stället kunde ha fått namnen Émile, men han tyckte det lät för mänskligt. Émile är ett vanligt förnamn i franskspråkiga länder – och ett alldagligt smeknamn för pojkar som heter Émile är just Milou. Vilken är då kopplingen mellan Émile och Hergé? I Frankrike och Belgien har Émile namnsdag den 22 maj, vilket råkar vara Hergés födelsedag!

Man kan också fråga varför Milou blev just en foxterrier. Han kunde lika gärna ha varit en schäfer, en labrador eller en collie. Hergés standardsvar i intervjuer var att foxterriern var hunden på modet vid den tid när han skapade Tintin i januari 1929. Och sant är att det fanns många kända foxterrier som figurerade i medierna på 1920-talet: kung Edvard VII:s Caesar, Leonard Woolfs Charles, Jerome K. Jeromes Jim, Charles Darwins Polly, Rudyard Kiplings Vicki, Thomas Hardys Wessex.

Just Jerome K. Jerome är intressant, för han var en av Hergés favoritförfattare. Hans berömda komiska mästerstycke ”Tre män i en båt” var en av Hergés favoritböcker. Det är alltså ingen omöjlighet att Hergé lät sig inspireras av den pigga foxterriern Montmorency som är med i ”Tre män i en båt”: ”Montmorency svärmar inte för romantisk ensamhet. Han vill ha buller och bråk, och rör det sig bara om en småsak, så är det så mycket bättre.” Det låter som en bra beskrivning av Milou i de tidigare Tintinalbumen!

Men det finns ytterligare en intressant detalj som kan förklara varför Hergé valde att göra Tintins hund till en foxterrier. Fox = räv på engelska. Hergé var scout i unga år och som alla scouter med ett brinnande indianintresse hade han ett totemnamn. Och Hergés totemnamn var ”Renard Curieux”, dvs. Nyfikna Räven!

Hergé brukade alltid säga: ”Tintin, det är jag!” Men han skyndade sig alltid att tillägga att han även var kapten Haddock, professor Kalkyl och Dupondtarna. Och självklart var han också Milou, den tillgivna reskamraten som fungerar som albumens sanningssägare. När Milou talar är det lika mycket Hergés röst vi hör. Det låter som en självklarhet, och jag tror att Milou skulle hålla med mig.

Björn Wahlberg

översättare och förlagskonsult

ordförande i Generation T – Den svenska Tintinföreningen.