Demonernas svarta hundar

Eftersom hunden i många årtusenden varit människans följeslagare, medhjälpare och kompanjon, är det naturligt att den spelar en inte oväsentlig roll i sägnerna, myterna och legenderna. men man hittar sällan hundar som fungerar som vanliga jyckar.

Sägnernas hund går ofta mörkmäns ärende, är trolsk och oåtkomlig. När vinden tjuter är det de övermänskliga jägarnas hundkoppel som drar fram i en jakt som inte är av denna värld.

Det är de starka mytologiska inslagen i berättelserna som kännetecknar sägnernas innehåll.

Hekate hette en grekisk gudinna, dödsgudinnan, som förresten hade sitt ursprung i Mindre Asien. Hon var också jaktens gudinna, en motsvarighet till Artemis och Diana. Hekate hade en hunds huvud, och hon avbildades med hundar i släptåg. Hundarna underströk det jaktliga i hennes väsen. Hon anförde en här av demoner som  under larm och gny och oväsen drog genom luften — det var stormen som tjöt. Denna demonernas anförerska, vars namn växlade med länder och tider, tänkte man sig på många håll som ett jaktbyte för en vild man. Denne vilde jägare likställdes så  småningom med underjordens härskare, Hades, som i sin tur hade hundbesten Kerberos vid sin sida. Den vilde mannen som begrepp kallades, av en tysk författare på 1200-talet, för Infernalis Venator, eller helvetesjägaren. Jakten på demonanförerskan fortsatte alltså in  på västeuropeisk högmedeltid, alltid beledsagad av hundarnas skall.

När denna jakt med skällande hundar nådde oss i Norden kom den att gälla skogsrået. Djävulen eller Oden var den vilde mannen.  Det finns ett ganska stort antal varianter på temat i vårt land där varje landsända har sin speciella version rörande detta.

Det berättas exempelvis i Halland, enligt Waldemar Ljungmans ”Sveriges sägner” att en bonde fick se skogsnuvan komma springande med ett drev svarta hundar efter sig. Ett skott small och en ryttare kom ridande tillbaka med skogsnuvan hängande över hästmanken och de svarta hundarna förtjust hoppande vid sidan.

Enligt den skånska versionen går en jägare ut i skogen för att jaga. Ett stort fult skogsrå kommer stormande och säger till honom: ”Om du skulle möta två hundar, så skall du säga drösa (=sakta) och inte hasa (=fort).”  Hon hinner inte mer än försvinna förrän hundarna kommer springande i högsta fart. Jägaren gömmer sig och säger  ”hasa”, vilket visar sig bli hans räddning. En ryttare fäller skogsrået. Hade jägaren sagt drösa så hade hundarna vänt sig mot honom i stället.

I Östergötland berättades för sägensamlare Ljungman av en man född 1829 att denna jakt omgavs av ett fruktansvärt larm och oväsen, skrik, hundskall, slammer av hästhovar mm. När man hörde det kunde man inte sova, och man vågade knappt se ut genom  fönstret. Gjorde man det, såg man en naken kvinna jagad av en skara män till häst och till fots samt vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slog kvinnan och tillsammans med hundarna förde de ett förfärligt oväsen.

Vad lever den vilde jägarens hundar av då? Någon riktigt rationell förklaring finns förstås inte enligt sägnerna. Men när jakten är över får de ändå på något sätt sin mat och sin belöning. I den halländska sägentraditionen får hundarna en skopa mjöl av en mjölnare, inte mycket till föda efter en ansträngande jakt kan man tycka men den vilde jägaren belönar den givmilde med en gyllene hästsko.

Mjölätande demonhundar som användes i jakt på gudinnor och skogsrån; nog förefaller de oss höra hemma i en annan värld. Men för  våra förfäder representerade även sägnernas värld en sorts verklighet.

Extremt korta skallar hos vissa raser

Nu har Svenska kennelklubben äntligen börjat ta krafttag mot de alltför korta nosarna på de trubbnosiga raserna, enligt Prof Åke Hedhammar. Det är gott så, men det finns ett ännu allvarligare problem som vållar svår och extrem smärta samt frustration och i förlängningen också orsakar irreparabla hjärnskador på de hundar som drabbas. Det är de extremt korta skallarna inom vissa raser (Cavalier king charles spaniel och king charles spaniel samt i enstaka fall också pomeranian) som gör att hjärnan knappt eller i extrema fall inte får plats och trycker ner lillhjärnan i ryggmärgen. Det här leder till en kraftig och oerhört allvarlig störning som kallas för occipital hypoplasi som i sin tur leder till syringomyeli vilket alltså är ett extremt plågsamt tillstånd och som helt klart har avlats fram för att det har ansetts korrekt i domarkårens och uppfödarnas ögon.

Det tas upp väldigt kort i SKK:s dokument SRD, som är Särskilda rasspecifika domaranvisningar rörande överdrifter hos rashundar. I specialklubben för cavalier king charles spaniel Cavaliersällskapets senast fastslagna avelsstrategi (RAS) som kom 2014 nämns syringomyeli knappt och man gör ingen som helst analys eller koppling mellan syringomyeli och orsaken till denna. Detta trots att man i en litteraturstudie på Sveriges lantbruksuniversitet från 2011 nämner att man bedömer att 95 procent av den internationella populationen i cavalier king charles har occipital hypoplasi och att det är 55 % av dem som utvecklar syringomyeli. Jag är medveten om att det här är gamla och litet osäkra siffror men blotta misstanken om att det var en så hög andel borde ju leda till att man faktiskt tog upp och gjorde en analys på hur man ska komma till rätta med det här i sin avelsstrategi. Detta har man inte gjort och därmed lämnar man mer eller mindre walkover i debatten om den extrema hundavelns pris för våra hundar. Här måste det tas ett kraftigt omtag i den här frågan för alla våra hundars skull.

 

Utställningsdomarnas utställningsdomare

I denna den sista delen av serien om de fyra stora legendarerna har vi nu kommit fram till Sigyn Littorin (1906-1978). Redan på 1930-talet var hennes uppfödning av sealyhamterrier tillsammans med sin dåvarande man, Knut,  under kennelsignaturen ”Knalles” mäkta omtalad och klassisk. De var näst intill oslagbara i utställningsringen. Hon startade sin sealyhamuppfödning med den av Björn von Rosen importerade tiken, Albourne Superb. Hon importerade  dessutom, tillsammans med Inga Schröder-Hagensen, de två första afghanhundarna till Sverige. De blev också en stor succe i utställningsringarna även om Sigyn Littorin själv inte tyckte att de var så märkvärdiga och därför blev det dessvärre inte några valpar efter dem. Paret Littorin skiljde sig och Sigyn flyttade till Stockholm. Mellan åren 1947 och 1954 var hon redaktör för ”Hundar och hundsport”, SKK:s tidskrift. Efter några år där hon nästan uteslutande ägnade sig åt att döma hundar på utställningar så påbörjades ännu en era i den egna kennelverksamheten när hon i slutet av 50-talet intresserade sig för labradoravel under det nya kennelnamnet ”Nattens”. Stamtik var den enastående avelstiken Vestvallens Petra som var både utställningschampion och jaktchampion. Hon var dotter till den legendariska Knalles Othello som också hade samma titlar. Sigyn Littorins uppfödning kom att bli en viktig hörnpelare för den då icke så etablerade och utvecklade labradoren. Men hennes största betydelse fick hon nog som utställningsdomare från 1942 och framåt, där hon blev känd och beundrad, mitt i ringen, av tusentals utställare och publik både internationellt och nationellt.

Jättarnas hjältinna

I vår serie om de fyra stora legendarerna inom svensk hundsport har turen nu kommit till Ulla Magnusson (1924-1998). Airways kennel var känd världen över för sin extremt framgångsrika uppfödning av grand danois. Men det hela började i Brasilien med foxterrier och denna uppfödning fortsatte en tid i Sverige. Jämsides med foxterrier hade hon mycket prisbelönta siameskatter. Efter foxterrier blev hon intresserad av grand danois och 1956 importerade hon sin första tik från USA. Det var en ljuvlig fawnfärgad (gul) hund som i stamtavlan hette Duysters Euclid of Ralwin. Detta blev inledningen till en otrolig avelsgärning där Ulla Magnusson använde sina amerikanska kontakter till att importera flera praktexemplar av rasen och därmed lade grunden till den fantastiska kvaliteten som svensk grand danois är känt för. De amerikanska linjerna representerade en annan typ av rasen än den som hade funnits tidigare i vårt land. Redan i början på 60-talet startade hon Grand Danois Ringen, som 1981 blev Svenska Grand Danois Klubben där hon var styrelseledamot i stort sett hela tiden fram till 1987. Ulla Magnusson auktoriserades som domare 1970 och blev 14 år senare en mycket välkänd och uppskattad allrounddomare.  Hon tog aktiv del i debatten om det som senare kom att benämnas som ”bandhundseländet”. Ulla Magnusson var även verksam internationellt och var under några år ledamot i FCIs standardkommitté. Hon var ordförande i SKK:s standardkommitté samt blev ledamot i SKK:s tävlingskommitté i mitten av 60-talet. Vid den tidpunkten invaldes hon också som ledamot i SKK:s centralstyrelse och blev på 70-talet dess vice ordförande. År 1995 utsågs hon till hedersledamot av Svenska Kennelklubben. Hon var mycket noga med kvaliteten på sina hundar och hennes kennel hölls i minutiöst skick. Hon behöll sina hundar tills de var 10-12 månader för att sedan bara behålla de bästa. De som inte höll måttet samlades i en egen inhägnad som sedan gick ut som sällskapshundar. Hennes man, Curt, var också en mycket aktiv deltagare i kenneln. Han var den direkta orsaken till kennelnamnet eftersom han var pilot. Dessutom var han engagerad i klubbverksamhet, bland annat som Svenska hunduppfödarföreningens första ordförande.  De visade sina hundar  gemensamt på utställningar. Det var ett vackert par som väckte uppmärksamhet. De fick Hamiltonplaketten 1967. På deras kennel började så småningom ett hundfoder utvecklas som sedan blev grunden för deras framgångsrika företag som sedermera togs över av deras son, Peter, och drivs idag fortfarande vidare som ett av de mera framgångsrika hundfoderföretagen i Sverige.

 

Chefredaktörens rader 2

På grund av vissa omständigheter har det varit tyst här rätt så länge och för detta ber vi er läsare om ursäkt. Aktiviteten kommer nu att öka och det kommer att bli en mera frekvent publiceringstakt framöver. Målet är detsamma med tidskriften som vi har skrivit tidigare. En högkvalitativ hundtidning för den mycket intresserade läsaren; en tidning som går på djupet i hundvärlden både lokalt, nationellt och internationellt. En tidning som tar sitt ämne och sina läsare på allvar.

En hyllning till Kenneth Edh

I dag skulle en av de allra största och populära kynologer vi har haft i Sverige ha fyllt år om han inte hade gått bort i december 2014, Kenneth Edh. En man som var omåttligt populär i hundvärlden för hans snällhet och hjälpsamhet. Det visade sig inte minst på hans begravning då minst 200 personer kom dit. Han började sin hundkarriär 1962 med att vara kennelpojke på kennel Owelyn som födde upp whippet. Han har fött upp pekingese och chihuahua under sitt kennelnamn ”Kennmarks”. Förutom dessa raser har han ägt och visat upp whippet, som var hans första hundras, och griffon bruxellois. Han var utställningsdomare sedan 1978 och allrounddomare sedan 1993. Kenneth var lärare till professionen och arbetade ett tag på en skola i närheten av den kände drevermannen Anders Cederströms gård. Han hyrde sålunda en stuga på dennes gård. En annan sak som många inte känner till är att han i mitten på 1980-talet, tillsammans med bland andra XLNT Marc, grundade svenska Hamsterklubben.

Han var sedan 2007 fram till sin död anställd på SKK:s kansli för att arbeta med projekt som bl.a. berör domarutbildning och andra frågor som rör utbildning, göra utredningar m.m. Hans mångåriga pedagogiska yrkeserfarenheter från skolvärlden kom då väl till pass. Han ingick också sedan början av 1980-talet i lärarkollegiet på preparandkursen för blivande domare, vilken anordnas av SKK med några års mellanrum. Han är sedan 1973 en populär konferencier på SKK:s stora avslutningsutställning i Älvsjö varje år, den s.k. ”Hundmässan” eller ”Stora Stockholm”. Han har också mottagit förtjänsttecken och guldmedalj av Svenska Kennelklubben och från Stockholms Kennelklubb har han mottagit förtjänsttecken och även utsetts till hedersledamot. Sedan arbetet på kansliet inleddes 2007 föll också SKK:s Museum delvis under hans ansvar tillsammans med Kynologiska Akademins ledamöter. Bland annat ingick det i hans uppdrag att bevaka försäljning av hundrelaterade objekt på auktioner runt om i Sverige, visningar av museet m.m. Kenneth Edh var dessutom också en populär och flitig föreläsare när det gäller hundrelaterade ämnen och var flitigt bokad av såväl lokala kennelklubbar som special- och rasklubbar, kanske främst då det gäller anatomi och vad arbetet som domare innebär. 2010 drabbades han av en hjärnblödning, dock kunde han fortfarande vara verksam inom hundvärlden. I december 2014 avled han sörjd och saknad av i princip hela hundvärlden både här hemma och internationellt.

Milou – en krönika om en populär seriehund.

Milou är en av världens mest kända hundar, lika omtyckt och populär som Lassie, Snobben och Pluto. Den brittiske skådespelaren Peter Ustinov, som var en stor hundvän, skrev en gång så klokt: ”Milou, det är inte bara en hund, utan en idealisk hund, därför att han är intelligent, självständig och tar egna initiativ. Milou är dessutom en filosofisk hund.”

Milou är en helvit strävhårig foxterrier och Tintins allra trognaste vän. Liksom Tintin finns han bara i nuet: vi vet ingenting om hans bakgrundshistoria eller hur han fick Tintin till husse. Han är ständigt nyfiken och råkar ut för allehanda missöden. Och otaliga är de gånger som Milou räddat livet på Tintin  och omvänt – de är därför oskiljaktiga. Ibland visar han prov på stort mod och djärvhet när han går till attack mot någon särskilt otäck skurk eller skrämmer bort ett lejon eller en gorilla, men minst lika ofta blir han livrädd för något så obetydligt som en spindel.

I de tidigaste Tintinalbumen för Milou diskussioner med Tintin och kommenterar händelserna för läsaren. Han blir en sorts sanningssägare som ofta ifrågasätter Tintins agerande. Tintins skapare Hergé såg Milou som en sorts Sancho Panza till hjälten Don Quijote: ”Milou blev liksom Sancho Panza en betänksam vapendragare, den som hela tiden säger: ’Akta dig, Tintin, ge dig inte ut på något nytt äventyr. Det vore bättre om du stannade hemma och letade rätt på dina tofflor istället.’”

Vi får heller inte glömma att Milou gillar att dricka whisky och champagne med god aptit. Mycket av Milous karaktärsdrag överfördes sedan till kapten Haddock som kom in på scenen drygt tio år efter det att Hergé hade börjat teckna Tintinserien. I och med Haddocks inträde reducerades den vilda och frispråkiga Milou till en ganska slät figur, även om han naturligtvis kvarstår som en sympatisk jycke.

Hergé fick ofta frågan hur det gick till när han skapade Tintin och Milou. För det mesta var hans svar svävande, men i en tv-intervju 1978 berättade han: ”När jag skapade Tintin för länge sedan sa jag till mig själv att han inte borde vara ensam. Dessutom var han en reporter, och en reporter reser ofta utomlands. Det är mycket lättare att resa med en hund än med en giraff, en struts eller en krokodil! Visst kan det tyckas banalt med en hund, men det är samtidigt den mest tillgivna reskamrat som en reporter kan ha!”

Vad beträffar namnet Milou har det länge varit känt att den unge Hergé hade en flickvän vid namn Marie-Louise Van Cutsem som kallades för Milou. Att Tintins hund fick namn efter en flicka har lett till vissa teorier att Milou i själva verket är en tik. Men entydiga fakta pekar på motsatsen: Milou omtalas alltid som ”han” i pratbubblorna och att han beter sig som en hanhund när han kissar på lyktstolpar och går till attack mot andra hundar. Huruvida smaken för whisky är ett typiskt karaktärsdrag för en handhund låter jag vara osagt.

Det finns dock en annan teori kring Milous namn som jag gärna sprider vidare. I en intervju medgav Hergé att Milou i stället kunde ha fått namnen Émile, men han tyckte det lät för mänskligt. Émile är ett vanligt förnamn i franskspråkiga länder – och ett alldagligt smeknamn för pojkar som heter Émile är just Milou. Vilken är då kopplingen mellan Émile och Hergé? I Frankrike och Belgien har Émile namnsdag den 22 maj, vilket råkar vara Hergés födelsedag!

Man kan också fråga varför Milou blev just en foxterrier. Han kunde lika gärna ha varit en schäfer, en labrador eller en collie. Hergés standardsvar i intervjuer var att foxterriern var hunden på modet vid den tid när han skapade Tintin i januari 1929. Och sant är att det fanns många kända foxterrier som figurerade i medierna på 1920-talet: kung Edvard VII:s Caesar, Leonard Woolfs Charles, Jerome K. Jeromes Jim, Charles Darwins Polly, Rudyard Kiplings Vicki, Thomas Hardys Wessex.

Just Jerome K. Jerome är intressant, för han var en av Hergés favoritförfattare. Hans berömda komiska mästerstycke ”Tre män i en båt” var en av Hergés favoritböcker. Det är alltså ingen omöjlighet att Hergé lät sig inspireras av den pigga foxterriern Montmorency som är med i ”Tre män i en båt”: ”Montmorency svärmar inte för romantisk ensamhet. Han vill ha buller och bråk, och rör det sig bara om en småsak, så är det så mycket bättre.” Det låter som en bra beskrivning av Milou i de tidigare Tintinalbumen!

Men det finns ytterligare en intressant detalj som kan förklara varför Hergé valde att göra Tintins hund till en foxterrier. Fox = räv på engelska. Hergé var scout i unga år och som alla scouter med ett brinnande indianintresse hade han ett totemnamn. Och Hergés totemnamn var ”Renard Curieux”, dvs. Nyfikna Räven!

Hergé brukade alltid säga: ”Tintin, det är jag!” Men han skyndade sig alltid att tillägga att han även var kapten Haddock, professor Kalkyl och Dupondtarna. Och självklart var han också Milou, den tillgivna reskamraten som fungerar som albumens sanningssägare. När Milou talar är det lika mycket Hergés röst vi hör. Det låter som en självklarhet, och jag tror att Milou skulle hålla med mig.

Björn Wahlberg

översättare och förlagskonsult

ordförande i Generation T – Den svenska Tintinföreningen.

Rapport från Öppet hus på Svenska Kennelklubbens nya lokaler

Lördagen den 18:e november 2017 var jag, tillsammans med Staffan Drangel, ute i Rotebro för att bese Svenska kennelklubbens nya lokaler på Rotebergsvägen 3 där de blir grannar med Villaägarnas Riksförbund.

Det var fantastiskt fina lokaler de har hittat med stora utrymmen för både människor och hundar. De förfogar över 5 våningsplan med källaren. Det kändes mera ombonat och bekvämare än deras förra lokaler.

Deras museum förfogar dock över en något mindre yta än på tidigare ställe. När man kom in i museet så kändes det lika stort som tidigare. Den mindre ytan kompenseras dock med ett extra visningsrum där det är meningen att man ska kunna ha temautställningar. I detta rum hade man valt att öppna med en utställning om mopsen där många av föremålen kom från Renee Willes privata samling. I museirummet däremot hade man en allmän utställning samt en mindre specialutställning som förtjänstfullt hade sammanställts av Marina Reuterswärd om en collie vid namn Timm Scott som finns avporträtterad på en tavla som köptes in av Kynologiska akademin för SKK 2012 och fick bli utgångspunkten för utställningen.

Biblioteket ligger i anslutning till fiket och står helt öppet för vem som helst att plocka med sig en bok vilket troligen gör att vissa böcker kommer att få fötter. En annan sak är att många kommer att ställa kaffekoppar och annat som inte ska vara i en bokhylla och därmed kommer en del böcker att få kaffe och annat på sig en vacker dag.

Det var många välkända ansikten som mötte upp på detta öppna hus som skickligt arrangerades av Hans Rosenberg och Ulf Uddman med stab där det serverades goda smårätter samt tårta och kaffe.

Ett Hundliv med XLNT Marc

Jag sitter med XLNT Marc Linnér på en krog i centrala Stockholm där vi har mötts upp för att prata om hans hundliv. XLNT Marc är känd för det stora flertalet som artist, nöjesprofil och 90-talsikon. Dock har han alltid haft ett passionerat intresse för djur, hundar och hundsport. Han är född 1969 i Stockholm och är uppvuxen i de södra förorterna.

Hur började ditt hundintresse?

M: Jag har alltid varit djurintresserad och min mamma tog mig med till Stora Stockholm (utställningen, reds anm) när jag satt i paraplyvagn flera år och till Skansen. Jag sa till och med vid något tillfälle att jag drömde om att bli Sveriges första negerbonde. Litet senare började jag gå ut med andras hundar och aktivera mig i Svenska brukshundsklubbens ungdomssektion (SBKU). Sedan fick jag en golden retriever 1980 när jag var 11 år gammal. Hon hette Zita och vi började träna lydnad ihop. Litet längre fram hade jag en kapplöpningsgreyhound och tävlade och hängde på kapplöpningsbanan i Skarpnäck.

Drev du hunddagis och isåfall hur många år gjorde du det?

M: Ja det gjorde jag och det måste ha varit ett av de första i Sverige. Det var i Handen som jag fick mig tilldelat en kåk av kommunen för att bedriva ett hunddagis. Denna kåk blev sedermera en del i svensk punkhistoria genom att club Ultra höll till där efter branden på deras tidigare ställe. De behöll namnet på huset och kallade det hunddagiset även efter att jag hade lagt ner 1988.

När registrerade du ditt kennelnamn och varför just Awbari?

M: Jag har faktiskt haft två olika kennelnamn.  Det första tog jag när jag hade tagit min första valpkull som då ju var Golden retriever så jag tog det litet fåniga namnet Greygolds och jag ångrade mig ganska snart när jag började med Afghanhundar. Min mamma fick skriva under på ansökningsblanketten eftersom jag ju var minderårig då. Men sedan hände ett mirakel. Svenska kennelklubben gick ut med att man fick byta kennelnamn om man hade något med Gold eller golden i sitt namn. Detta gjorde man för att det inte fanns tillräckligt många namnkombinationer kvar med de orden i sig. När jag fick se det i Hundsport skrek jag rakt ut av glädje och skickade direkt in ansökan om byte av kennelnamn. Awbari är en del av Saharaöknen.

Hur kom det sig att det blev just Afghanhund för dig?

M: Jag såg en afghanhund på tunnelbanan och blev totalt hänförd och tänkte att jag ska ha en sådan. Dock tyckte mamma att vi inte kan ha en hund som är högre än vardagsrumsbordet så det fick jag vänta med. Den första afghanhunden fick jag 1982. Det var en omplaceringshund som hade haft parvo och därmed hade den knappt någon päls. Den hunden fick jag sedan ta bort vid mycket ung ålder. Därefter dröjde det till 1988 innan nästa afghanhund kom in i mitt liv och sedan dess är det bara den rasen jag kan tänka mig att leva med.

Jag har förstått att du är professionell handler. Hur går det till rent praktiskt? Agent? och har du några begränsningar för vilka raser du tar dig an?

M: Folk frågade mig om jag kunde visa deras hundar och det svarade jag ja på så att sedan 2005 är jag professionell handler och jag har inga begränsningar utan jag tar alla raser. Antingen möter jag upp ägare och hund på utställningsplatsen och där tar hand om hunden eller så åker jag hem till kunden och hämtar hunden. Jag har ingen agent utan jag brukar skriva på Facebook när jag ska någonstans och det brukar i de allra flesta fall bli fullt.

Vilken hund utanför din egen uppfödning kommer du ihåg främst av alla de hundar du har sett genom årens lopp?

M: Oh Den frågan var riktigt svår att svara på men det som kommer upp i huvudet när jag nu funderar igenom detta så måste jag nog säga att det är Tommy Östmans pudel Exquisite sinner.

Vilken hund inom din uppfödning tycker du själv är bäst?

M: Awbari Confetti rain eller Glitter som den heter till vardags. Denna hund blev BIS 3:a på Europautställningen 2007 i Zagreb samt fick cac på världsutställningen i Mexiko.

Vad är det för typ av afghan du eftersträvar?

M: Jag vill behålla råheten i rasen. Det är originalafghanen jag är ute efter. De är och ska vara funktionella atleter. De ska också vara vackra och exotiska

Vilken person inom hundvärlden har du haft som idol eller förebild?

M: Oj, nu måste jag tänka igen här. De två stora kvinnliga legendarerna Ulla Magnusson och Marianne Fürst-Danielsson för den enorma kunskap som de besatt och den pondus och respekt som de hade. En person som jag ser upp till väldigt mycket som domare är Hans Lehtinen som otroligt hård men rättvis. En annan person som jag vill nämna som en förebild är Kenneth Edh som jag lärde känna redan i början på 1980-talet när vi startade Svenska hamsterföreningen ihop och som hela tiden har uppmuntrat mig.

Hur tycker du att utvecklingen ser ut inom den nationella och internationella hundutställningssporten och vad skulle du främst vilja förändra?

M: Jag skulle vilja ändra på det mesta. Det är alldeles för mycket prestige, pengar, ära och berömmelse som inte har med hundar att göra. Ett exempel är att en del gånger har jag sett prisbilder tas utan att hunden ens är med på bilden. Man bör vara en aktiv hundsportare själv först. Med det menar jag att man börjar sopa hår och ta upp bajs innan man drar på sig glitterdräkten och sätter upp håret i en käck tofs. Jag har dömt Juniorhandling och då är man ganska fri att utforma tävlingen som man tycker och då kan man ställa litet frågor till den som tävlar för att se vilken nivå de ligger på. Den fråga som jag ställde vid ett av dessa tillfällen var vad hunden hette i stamtavlan som de visade. Endast två visste svaret och där kan man se att det inte var hunden som var i första rummet. Sedan skulle jag vilja lyfta fram de som gör något för hundaveln. En annan kategori människor jag skulle vilja lyfta fram som förebilder i sitt sätt att ta hand om och ha kontakt med sina hundar är faktiskt de hemlösa ute i Europa. De kan ligga helt utslagna på en bänk men nog har de en helt annan kontakt med sina hundar än vad en del av de som tävlar med sina hundar har.

Sedan har jag några ord och namn som jag vill att du associerar kort omkring.

Valpköpare. M: Skräckblandad förtjusning.

Avelsmatadorer. M: Hundmissbruk

Kenneth Edh. M: Fin! En ära att ha fått lära känna honom.

Typ. M: Det går före allt. Jag menar att du kan ha bästa detaljerna men om de inte matchar helheten så försvinner också typen.

Till sist undrar jag om du har något råd till dem unga som kommer in i utställningsvärlden idag kanske framförallt de som tävlar i juniorhandling.

M: Våga komma 3:a och var nöjd.

Därmed vill jag tacka dig XLNT Marc så mycket för den här intervjun och inte minst vill jag också tacka Linda Holgersson som var med oss och lånade ut sin hund Awbari Minty Snow Sparkles (Shades) så att vi kunde ta litet bilder.

 

Tibethund 2017 ”Årets långhårigaste hundutställning”

För 45:e året i rad samlades, lördag 30:e september i Sollentuna Badmintonhall alla de tibetanska raserna i en gemensam utställning. Här fanns Shih-tzu, Lhasa apso, Tibetansk spaniel, Tibetansk terrier och Tibetansk mastiff. Det är, i sanning, ”Årets långhårigaste utställning” som reklamen utlovar. Denna hundutställning är sprungen ur Marina Reuterswärds kreativa och initiativrika hjärna.

Som vanligt var detta års utställning utmärkt planerad och arrangerad av den erfarna utställningskommittén bestående av Marina Reuterswärd och Torbjörn Skaar samt representanter för de olika rasklubbarna. Det var totalt 235 hundar anmälda. Utställningen kolliderade för första gången med den i Mariehamn så en del människor valde att åka till Åland istället. Ytterligare några tog möjligheten att ställa ut på båda utställningarna.

Man hade en loppmarknad till förmån för den i hundkretsar så kända engelska domaren Juliette Cunliffes välgörenhetsorganisation HART som hjälper barnen att få utbildning i Nepal och hundarna att få ett någorlunda drägligt liv där.

Efter utställningen hade man sin traditionsenliga Thaibuffé som såg god och vacker ut när den packades upp.

Domarna på de respektive raserna var: för shih-tzu Sloveniens Darja Skok Lamut. Tibetansk spaniel Paul Stanton. Tibetansk terrier Veronica Green från Storbritannien samt för Tibetansk mastiff och Lhasa apso Finlands Leni Finne. BIS dömdes av Paul Stanton som satte upp följande resultat.

BIS 1  Lhasa Apso

C.I.B EE , LT SE o NO CH No VV-13, SE VV-14, SE VV-15

WHISBORNE FERRARI

Uppf o äg Annika o Harald Ulltveit – Moe, Glanshammar

 

BIS 2  Shih-Tzu

C.I.B EUW—15, NO V-16 SE JV-13 NORD CH SF CH

ART MADE HOLLYWOOD FRAME OF MIND

Uppf o äg Linda Lindkvist, Åkarp

 

BIS 3 Tibetansk Terrier

DKV-16 JUUW-15 NORD JV-15 Nord o DK CH

KUA LE GOU´S ZMACHING EZZ

äg o Uppf. Gunilla Albrigtsen, Åkers Styckebruk

 

BIS 4 Tibetansk Spaniel

SE, UK, IR, FR CH

AVIGDOR EVANGELINE

Uppf T Moran UK äg Helen Almey, Påarp

 

BIS 5 Tibetansk Mastiff

SE  JV-13 FI o SE CH

GEMMAS CO DAALIA FOR MIMAYIN

uppf M Sulengo, Estland äg Asta Åberg Martinsaari, Järna