Demonernas svarta hundar

Eftersom hunden i många årtusenden varit människans följeslagare, medhjälpare och kompanjon, är det naturligt att den spelar en inte oväsentlig roll i sägnerna, myterna och legenderna. men man hittar sällan hundar som fungerar som vanliga jyckar.

Sägnernas hund går ofta mörkmäns ärende, är trolsk och oåtkomlig. När vinden tjuter är det de övermänskliga jägarnas hundkoppel som drar fram i en jakt som inte är av denna värld.

Det är de starka mytologiska inslagen i berättelserna som kännetecknar sägnernas innehåll.

Hekate hette en grekisk gudinna, dödsgudinnan, som förresten hade sitt ursprung i Mindre Asien. Hon var också jaktens gudinna, en motsvarighet till Artemis och Diana. Hekate hade en hunds huvud, och hon avbildades med hundar i släptåg. Hundarna underströk det jaktliga i hennes väsen. Hon anförde en här av demoner som  under larm och gny och oväsen drog genom luften — det var stormen som tjöt. Denna demonernas anförerska, vars namn växlade med länder och tider, tänkte man sig på många håll som ett jaktbyte för en vild man. Denne vilde jägare likställdes så  småningom med underjordens härskare, Hades, som i sin tur hade hundbesten Kerberos vid sin sida. Den vilde mannen som begrepp kallades, av en tysk författare på 1200-talet, för Infernalis Venator, eller helvetesjägaren. Jakten på demonanförerskan fortsatte alltså in  på västeuropeisk högmedeltid, alltid beledsagad av hundarnas skall.

När denna jakt med skällande hundar nådde oss i Norden kom den att gälla skogsrået. Djävulen eller Oden var den vilde mannen.  Det finns ett ganska stort antal varianter på temat i vårt land där varje landsända har sin speciella version rörande detta.

Det berättas exempelvis i Halland, enligt Waldemar Ljungmans ”Sveriges sägner” att en bonde fick se skogsnuvan komma springande med ett drev svarta hundar efter sig. Ett skott small och en ryttare kom ridande tillbaka med skogsnuvan hängande över hästmanken och de svarta hundarna förtjust hoppande vid sidan.

Enligt den skånska versionen går en jägare ut i skogen för att jaga. Ett stort fult skogsrå kommer stormande och säger till honom: ”Om du skulle möta två hundar, så skall du säga drösa (=sakta) och inte hasa (=fort).”  Hon hinner inte mer än försvinna förrän hundarna kommer springande i högsta fart. Jägaren gömmer sig och säger  ”hasa”, vilket visar sig bli hans räddning. En ryttare fäller skogsrået. Hade jägaren sagt drösa så hade hundarna vänt sig mot honom i stället.

I Östergötland berättades för sägensamlare Ljungman av en man född 1829 att denna jakt omgavs av ett fruktansvärt larm och oväsen, skrik, hundskall, slammer av hästhovar mm. När man hörde det kunde man inte sova, och man vågade knappt se ut genom  fönstret. Gjorde man det, såg man en naken kvinna jagad av en skara män till häst och till fots samt vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slog kvinnan och tillsammans med hundarna förde de ett förfärligt oväsen.

Vad lever den vilde jägarens hundar av då? Någon riktigt rationell förklaring finns förstås inte enligt sägnerna. Men när jakten är över får de ändå på något sätt sin mat och sin belöning. I den halländska sägentraditionen får hundarna en skopa mjöl av en mjölnare, inte mycket till föda efter en ansträngande jakt kan man tycka men den vilde jägaren belönar den givmilde med en gyllene hästsko.

Mjölätande demonhundar som användes i jakt på gudinnor och skogsrån; nog förefaller de oss höra hemma i en annan värld. Men för  våra förfäder representerade även sägnernas värld en sorts verklighet.

Extremt korta skallar hos vissa raser

Nu har Svenska kennelklubben äntligen börjat ta krafttag mot de alltför korta nosarna på de trubbnosiga raserna, enligt Prof Åke Hedhammar. Det är gott så, men det finns ett ännu allvarligare problem som vållar svår och extrem smärta samt frustration och i förlängningen också orsakar irreparabla hjärnskador på de hundar som drabbas. Det är de extremt korta skallarna inom vissa raser (Cavalier king charles spaniel och king charles spaniel samt i enstaka fall också pomeranian) som gör att hjärnan knappt eller i extrema fall inte får plats och trycker ner lillhjärnan i ryggmärgen. Det här leder till en kraftig och oerhört allvarlig störning som kallas för occipital hypoplasi som i sin tur leder till syringomyeli vilket alltså är ett extremt plågsamt tillstånd och som helt klart har avlats fram för att det har ansetts korrekt i domarkårens och uppfödarnas ögon.

Det tas upp väldigt kort i SKK:s dokument SRD, som är Särskilda rasspecifika domaranvisningar rörande överdrifter hos rashundar. I specialklubben för cavalier king charles spaniel Cavaliersällskapets senast fastslagna avelsstrategi (RAS) som kom 2014 nämns syringomyeli knappt och man gör ingen som helst analys eller koppling mellan syringomyeli och orsaken till denna. Detta trots att man i en litteraturstudie på Sveriges lantbruksuniversitet från 2011 nämner att man bedömer att 95 procent av den internationella populationen i cavalier king charles har occipital hypoplasi och att det är 55 % av dem som utvecklar syringomyeli. Jag är medveten om att det här är gamla och litet osäkra siffror men blotta misstanken om att det var en så hög andel borde ju leda till att man faktiskt tog upp och gjorde en analys på hur man ska komma till rätta med det här i sin avelsstrategi. Detta har man inte gjort och därmed lämnar man mer eller mindre walkover i debatten om den extrema hundavelns pris för våra hundar. Här måste det tas ett kraftigt omtag i den här frågan för alla våra hundars skull.

 

Utställningsdomarnas utställningsdomare

I denna den sista delen av serien om de fyra stora legendarerna har vi nu kommit fram till Sigyn Littorin (1906-1978). Redan på 1930-talet var hennes uppfödning av sealyhamterrier tillsammans med sin dåvarande man, Knut,  under kennelsignaturen ”Knalles” mäkta omtalad och klassisk. De var näst intill oslagbara i utställningsringen. Hon startade sin sealyhamuppfödning med den av Björn von Rosen importerade tiken, Albourne Superb. Hon importerade  dessutom, tillsammans med Inga Schröder-Hagensen, de två första afghanhundarna till Sverige. De blev också en stor succe i utställningsringarna även om Sigyn Littorin själv inte tyckte att de var så märkvärdiga och därför blev det dessvärre inte några valpar efter dem. Paret Littorin skiljde sig och Sigyn flyttade till Stockholm. Mellan åren 1947 och 1954 var hon redaktör för ”Hundar och hundsport”, SKK:s tidskrift. Efter några år där hon nästan uteslutande ägnade sig åt att döma hundar på utställningar så påbörjades ännu en era i den egna kennelverksamheten när hon i slutet av 50-talet intresserade sig för labradoravel under det nya kennelnamnet ”Nattens”. Stamtik var den enastående avelstiken Vestvallens Petra som var både utställningschampion och jaktchampion. Hon var dotter till den legendariska Knalles Othello som också hade samma titlar. Sigyn Littorins uppfödning kom att bli en viktig hörnpelare för den då icke så etablerade och utvecklade labradoren. Men hennes största betydelse fick hon nog som utställningsdomare från 1942 och framåt, där hon blev känd och beundrad, mitt i ringen, av tusentals utställare och publik både internationellt och nationellt.

Jättarnas hjältinna

I vår serie om de fyra stora legendarerna inom svensk hundsport har turen nu kommit till Ulla Magnusson (1924-1998). Airways kennel var känd världen över för sin extremt framgångsrika uppfödning av grand danois. Men det hela började i Brasilien med foxterrier och denna uppfödning fortsatte en tid i Sverige. Jämsides med foxterrier hade hon mycket prisbelönta siameskatter. Efter foxterrier blev hon intresserad av grand danois och 1956 importerade hon sin första tik från USA. Det var en ljuvlig fawnfärgad (gul) hund som i stamtavlan hette Duysters Euclid of Ralwin. Detta blev inledningen till en otrolig avelsgärning där Ulla Magnusson använde sina amerikanska kontakter till att importera flera praktexemplar av rasen och därmed lade grunden till den fantastiska kvaliteten som svensk grand danois är känt för. De amerikanska linjerna representerade en annan typ av rasen än den som hade funnits tidigare i vårt land. Redan i början på 60-talet startade hon Grand Danois Ringen, som 1981 blev Svenska Grand Danois Klubben där hon var styrelseledamot i stort sett hela tiden fram till 1987. Ulla Magnusson auktoriserades som domare 1970 och blev 14 år senare en mycket välkänd och uppskattad allrounddomare.  Hon tog aktiv del i debatten om det som senare kom att benämnas som ”bandhundseländet”. Ulla Magnusson var även verksam internationellt och var under några år ledamot i FCIs standardkommitté. Hon var ordförande i SKK:s standardkommitté samt blev ledamot i SKK:s tävlingskommitté i mitten av 60-talet. Vid den tidpunkten invaldes hon också som ledamot i SKK:s centralstyrelse och blev på 70-talet dess vice ordförande. År 1995 utsågs hon till hedersledamot av Svenska Kennelklubben. Hon var mycket noga med kvaliteten på sina hundar och hennes kennel hölls i minutiöst skick. Hon behöll sina hundar tills de var 10-12 månader för att sedan bara behålla de bästa. De som inte höll måttet samlades i en egen inhägnad som sedan gick ut som sällskapshundar. Hennes man, Curt, var också en mycket aktiv deltagare i kenneln. Han var den direkta orsaken till kennelnamnet eftersom han var pilot. Dessutom var han engagerad i klubbverksamhet, bland annat som Svenska hunduppfödarföreningens första ordförande.  De visade sina hundar  gemensamt på utställningar. Det var ett vackert par som väckte uppmärksamhet. De fick Hamiltonplaketten 1967. På deras kennel började så småningom ett hundfoder utvecklas som sedan blev grunden för deras framgångsrika företag som sedermera togs över av deras son, Peter, och drivs idag fortfarande vidare som ett av de mera framgångsrika hundfoderföretagen i Sverige.

 

En midsommarhälsning

Den kortaste natten på året är här och som det så vackert beskrivs av Harry Martinsson: ”Skymningsbård blir gryningstimme, varken tidig eller sen.”

Midsommar är en härlig högtid för alla oss som älskar värmen och ljuset som dock inte alltid brukar infinna sig men tillräckligt många gånger för att vi ska längta till den. Hundar kanske inte längtar efter midsommar men de älskar att få vara med sina mattar och hussar. Därför vill jag uppmana alla som har hund att vara med eller ta med sig hundarna på det ni ska göra under midsommarhelgen. Kom också ihåg att ALDRIG lämna en hund i en sommarvarm bil. Det gör man bara inte!

Vi gör ett litet uppehåll över helgen och äter sill och färskpotatis och umgås med vänner och grannar som vi hoppas att alla våra läsare också gör. Glad och trevlig midsommar önskar redaktionen för Hundens allehanda er alla, både hundar och människor.

Hundarnas bullmamma Carin Lindhe

I vår serie om de fyra stora har turen nu kommit till en av de riktigt stora legendarerna i svensk hundsport, Carin Lindhé, Kennel Mountebanks. Hon föddes 1906 och avled 1986. Hon började som mycket ung flicka ställa ut och visa sin farbrors boxer. 1919 ställde hon så ut sin egen uppfödargrupp i rasen airedaleterrier. Sedan dess är hennes kennel Mountebanks liktydigt med terrier, särskilt skotsk terrier och airedaleterrier. Hon träffade sin blivande make Gösta när hon sålde en airedalevalp till honom som kom att bli en vinnare i utställningsringen. Hennes mest betydande avelshund inom airedale var den engelskfödde Billy Boy. Efter andra världskriget hämtade hon hem två airedales från USA. 1931 tog hon in den första irländska varghunden i modern tid till Sverige. År 1966 importerade hon en tik som hette Brackenford Ballinderry Patricia (Palsy) som blev en stjärna och gjorde att rasen fick ögonen på sig igen. 1968 vann Palsy 5 st BIS och blev Guldhund det året. 1969 började Mountebanks Barrabas att dominera irländsk varghundsringarna, och 1971 blev han Årets Vinthund. Dessa två parades och det blev en väldigt lyckad kombination som ledde till att deras barn dominerade utställningsringarna under hela 1970-talet. Den första kullen av denna kombination föddes 1972 och innehöll bland annat de i varghundskretsar legendariska hundarna Mountebanks Sheela, Victoria och Donovan. Victoria stannade kvar på Mountebanks och Donovan, som ägdes av Elisabet och Leif Janzon, användes flitigt i aveln. Makarna Janzon kom också att köpa in den berömda skotska hjorthunden Mountebanks Duncan från Carin Lindhe.  Det blev också andra vinthundsraser, som greyhound och saluki, för Carin. Greyhounduppfödningen startade i mitten av 1950-talet med legendariska importer från den mycket välkända engelska kenneln Treetops. Redan 1929 fick hon Hamiltonplaketten.  Förutom allt detta drev hon triminstitutet ”Hunden” som låg på Birger Jarlsgatan i Stockholm och som blev ett tillhåll för stadens hundintresserade ungdom, som hon med sitt genuint varma hjärta också såg till att slussa in i hundsporten. På sin och maken Göstas gård Freden i Vallentuna höll hon flera andra raser, bland annat pudel och pekingese. Allsköns andra djur fann också vägen in i hennes stora varma famn. Förutom hästar och kor hade de också en isbjörnsunge. Dessutom tog hon hand om sina barns ormar och apor. Hennes sista valpkull var med skotsk hjorthund 1985. Som domare fick hon äran att döma ”Best In Show”-finalerna både i Windsor och Santa Barbara. Två av världens finaste utställningar.

Dvärghundarnas drottning

I alla mänskliga aktiviteter och intressen finns det människor som blir legendarer redan under sin levnad. I den svenska hundsporten finns det fyra stora namn, alla är kvinnor. Vi kommer i en liten serie att presentera dessa utomordentligt färgstarka och karismatiska personer.  Den första är Ulla Segerström, kennelnamnet är Ullahs. Hon föddes 1908 och avled 1994. Hon blev, som sagt, legendarisk redan under sin livstid, både som domare och uppfödare. Hon föddes i Helsingfors. I Finland påbörjade hon sin kynologiska bana. 1946 visades de första hundarna (Fransk bulldogg) av hennes uppfödning i Sverige. Hennes tidiga uppfödning härstammade från flera länder, bland annat Ryssland. Hon flyttade till Sverige 1950 där hon sedermera installerade sig i en villa i Djursholm som brann ner 1986 i en förfärlig brand då hon bland annat förlorade en av de mest framgångsrika engelska bulldoggar Sverige har sett, Tyegarth Lucifer. Denna hund importerades från England i vuxen ålder, uppfödd av Chris Bruton. I den nyss nämnda branden gömde han sig under en soffa och man hann inte få fram honom innan elden hade tagit överhanden. Hennes uppfödning av fransk bulldogg är vida känd och omtalad. Med Ullahs Fleurette slog hon igenom i Sverige. Det föddes även upp malteser, bulldog och pekingese. 1960 grundade hon Specialklubben för Sällskaps- och dvärghundar och blev dess första ordförande. Hon var dessutom utställningsdomare för alla raser med en enorm respekt världen över. Hon dömde hundar över hela världen i såväl New Delhi som Windsor där hon dömde BIS och samtliga grupper. Ett av de många hedrande domaruppdragen var att hon dömde BIS-finalen på Stora stockholms-utställningen under SKK:s 100-årsjubileum 1989. Hon valdes dessutom, som första skandinaviska kvinna, in i den engelska kennelklubben 1977. Hon hade ett långvarigt förhållande med Bertil Sted-Gren, som hon sedermera också gifte sig med, och tillsammans med honom donerade de hela sin förmögenhet till SKK. Hon var en gudabenådad hundmänniska med en ängels tålamod när det gällde hundarna. Dock hade hon mycket bestämda åsikter om det mesta och var inte rädd för att uttrycka dem. Utanför hundarna var hon dessutom intresserad av snabba bilar och i sin ungdom var hon faktiskt tävlingsförare.