Demonernas svarta hundar

Eftersom hunden i många årtusenden varit människans följeslagare, medhjälpare och kompanjon, är det naturligt att den spelar en inte oväsentlig roll i sägnerna, myterna och legenderna. men man hittar sällan hundar som fungerar som vanliga jyckar.

Sägnernas hund går ofta mörkmäns ärende, är trolsk och oåtkomlig. När vinden tjuter är det de övermänskliga jägarnas hundkoppel som drar fram i en jakt som inte är av denna värld.

Det är de starka mytologiska inslagen i berättelserna som kännetecknar sägnernas innehåll.

Hekate hette en grekisk gudinna, dödsgudinnan, som förresten hade sitt ursprung i Mindre Asien. Hon var också jaktens gudinna, en motsvarighet till Artemis och Diana. Hekate hade en hunds huvud, och hon avbildades med hundar i släptåg. Hundarna underströk det jaktliga i hennes väsen. Hon anförde en här av demoner som  under larm och gny och oväsen drog genom luften — det var stormen som tjöt. Denna demonernas anförerska, vars namn växlade med länder och tider, tänkte man sig på många håll som ett jaktbyte för en vild man. Denne vilde jägare likställdes så  småningom med underjordens härskare, Hades, som i sin tur hade hundbesten Kerberos vid sin sida. Den vilde mannen som begrepp kallades, av en tysk författare på 1200-talet, för Infernalis Venator, eller helvetesjägaren. Jakten på demonanförerskan fortsatte alltså in  på västeuropeisk högmedeltid, alltid beledsagad av hundarnas skall.

När denna jakt med skällande hundar nådde oss i Norden kom den att gälla skogsrået. Djävulen eller Oden var den vilde mannen.  Det finns ett ganska stort antal varianter på temat i vårt land där varje landsända har sin speciella version rörande detta.

Det berättas exempelvis i Halland, enligt Waldemar Ljungmans ”Sveriges sägner” att en bonde fick se skogsnuvan komma springande med ett drev svarta hundar efter sig. Ett skott small och en ryttare kom ridande tillbaka med skogsnuvan hängande över hästmanken och de svarta hundarna förtjust hoppande vid sidan.

Enligt den skånska versionen går en jägare ut i skogen för att jaga. Ett stort fult skogsrå kommer stormande och säger till honom: ”Om du skulle möta två hundar, så skall du säga drösa (=sakta) och inte hasa (=fort).”  Hon hinner inte mer än försvinna förrän hundarna kommer springande i högsta fart. Jägaren gömmer sig och säger  ”hasa”, vilket visar sig bli hans räddning. En ryttare fäller skogsrået. Hade jägaren sagt drösa så hade hundarna vänt sig mot honom i stället.

I Östergötland berättades för sägensamlare Ljungman av en man född 1829 att denna jakt omgavs av ett fruktansvärt larm och oväsen, skrik, hundskall, slammer av hästhovar mm. När man hörde det kunde man inte sova, och man vågade knappt se ut genom  fönstret. Gjorde man det, såg man en naken kvinna jagad av en skara män till häst och till fots samt vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slog kvinnan och tillsammans med hundarna förde de ett förfärligt oväsen.

Vad lever den vilde jägarens hundar av då? Någon riktigt rationell förklaring finns förstås inte enligt sägnerna. Men när jakten är över får de ändå på något sätt sin mat och sin belöning. I den halländska sägentraditionen får hundarna en skopa mjöl av en mjölnare, inte mycket till föda efter en ansträngande jakt kan man tycka men den vilde jägaren belönar den givmilde med en gyllene hästsko.

Mjölätande demonhundar som användes i jakt på gudinnor och skogsrån; nog förefaller de oss höra hemma i en annan värld. Men för  våra förfäder representerade även sägnernas värld en sorts verklighet.

Milou – en krönika om en populär seriehund.

Milou är en av världens mest kända hundar, lika omtyckt och populär som Lassie, Snobben och Pluto. Den brittiske skådespelaren Peter Ustinov, som var en stor hundvän, skrev en gång så klokt: ”Milou, det är inte bara en hund, utan en idealisk hund, därför att han är intelligent, självständig och tar egna initiativ. Milou är dessutom en filosofisk hund.”

Milou är en helvit strävhårig foxterrier och Tintins allra trognaste vän. Liksom Tintin finns han bara i nuet: vi vet ingenting om hans bakgrundshistoria eller hur han fick Tintin till husse. Han är ständigt nyfiken och råkar ut för allehanda missöden. Och otaliga är de gånger som Milou räddat livet på Tintin  och omvänt – de är därför oskiljaktiga. Ibland visar han prov på stort mod och djärvhet när han går till attack mot någon särskilt otäck skurk eller skrämmer bort ett lejon eller en gorilla, men minst lika ofta blir han livrädd för något så obetydligt som en spindel.

I de tidigaste Tintinalbumen för Milou diskussioner med Tintin och kommenterar händelserna för läsaren. Han blir en sorts sanningssägare som ofta ifrågasätter Tintins agerande. Tintins skapare Hergé såg Milou som en sorts Sancho Panza till hjälten Don Quijote: ”Milou blev liksom Sancho Panza en betänksam vapendragare, den som hela tiden säger: ’Akta dig, Tintin, ge dig inte ut på något nytt äventyr. Det vore bättre om du stannade hemma och letade rätt på dina tofflor istället.’”

Vi får heller inte glömma att Milou gillar att dricka whisky och champagne med god aptit. Mycket av Milous karaktärsdrag överfördes sedan till kapten Haddock som kom in på scenen drygt tio år efter det att Hergé hade börjat teckna Tintinserien. I och med Haddocks inträde reducerades den vilda och frispråkiga Milou till en ganska slät figur, även om han naturligtvis kvarstår som en sympatisk jycke.

Hergé fick ofta frågan hur det gick till när han skapade Tintin och Milou. För det mesta var hans svar svävande, men i en tv-intervju 1978 berättade han: ”När jag skapade Tintin för länge sedan sa jag till mig själv att han inte borde vara ensam. Dessutom var han en reporter, och en reporter reser ofta utomlands. Det är mycket lättare att resa med en hund än med en giraff, en struts eller en krokodil! Visst kan det tyckas banalt med en hund, men det är samtidigt den mest tillgivna reskamrat som en reporter kan ha!”

Vad beträffar namnet Milou har det länge varit känt att den unge Hergé hade en flickvän vid namn Marie-Louise Van Cutsem som kallades för Milou. Att Tintins hund fick namn efter en flicka har lett till vissa teorier att Milou i själva verket är en tik. Men entydiga fakta pekar på motsatsen: Milou omtalas alltid som ”han” i pratbubblorna och att han beter sig som en hanhund när han kissar på lyktstolpar och går till attack mot andra hundar. Huruvida smaken för whisky är ett typiskt karaktärsdrag för en handhund låter jag vara osagt.

Det finns dock en annan teori kring Milous namn som jag gärna sprider vidare. I en intervju medgav Hergé att Milou i stället kunde ha fått namnen Émile, men han tyckte det lät för mänskligt. Émile är ett vanligt förnamn i franskspråkiga länder – och ett alldagligt smeknamn för pojkar som heter Émile är just Milou. Vilken är då kopplingen mellan Émile och Hergé? I Frankrike och Belgien har Émile namnsdag den 22 maj, vilket råkar vara Hergés födelsedag!

Man kan också fråga varför Milou blev just en foxterrier. Han kunde lika gärna ha varit en schäfer, en labrador eller en collie. Hergés standardsvar i intervjuer var att foxterriern var hunden på modet vid den tid när han skapade Tintin i januari 1929. Och sant är att det fanns många kända foxterrier som figurerade i medierna på 1920-talet: kung Edvard VII:s Caesar, Leonard Woolfs Charles, Jerome K. Jeromes Jim, Charles Darwins Polly, Rudyard Kiplings Vicki, Thomas Hardys Wessex.

Just Jerome K. Jerome är intressant, för han var en av Hergés favoritförfattare. Hans berömda komiska mästerstycke ”Tre män i en båt” var en av Hergés favoritböcker. Det är alltså ingen omöjlighet att Hergé lät sig inspireras av den pigga foxterriern Montmorency som är med i ”Tre män i en båt”: ”Montmorency svärmar inte för romantisk ensamhet. Han vill ha buller och bråk, och rör det sig bara om en småsak, så är det så mycket bättre.” Det låter som en bra beskrivning av Milou i de tidigare Tintinalbumen!

Men det finns ytterligare en intressant detalj som kan förklara varför Hergé valde att göra Tintins hund till en foxterrier. Fox = räv på engelska. Hergé var scout i unga år och som alla scouter med ett brinnande indianintresse hade han ett totemnamn. Och Hergés totemnamn var ”Renard Curieux”, dvs. Nyfikna Räven!

Hergé brukade alltid säga: ”Tintin, det är jag!” Men han skyndade sig alltid att tillägga att han även var kapten Haddock, professor Kalkyl och Dupondtarna. Och självklart var han också Milou, den tillgivna reskamraten som fungerar som albumens sanningssägare. När Milou talar är det lika mycket Hergés röst vi hör. Det låter som en självklarhet, och jag tror att Milou skulle hålla med mig.

Björn Wahlberg

översättare och förlagskonsult

ordförande i Generation T – Den svenska Tintinföreningen.