Demonernas svarta hundar

Eftersom hunden i många årtusenden varit människans följeslagare, medhjälpare och kompanjon, är det naturligt att den spelar en inte oväsentlig roll i sägnerna, myterna och legenderna. men man hittar sällan hundar som fungerar som vanliga jyckar.

Sägnernas hund går ofta mörkmäns ärende, är trolsk och oåtkomlig. När vinden tjuter är det de övermänskliga jägarnas hundkoppel som drar fram i en jakt som inte är av denna värld.

Det är de starka mytologiska inslagen i berättelserna som kännetecknar sägnernas innehåll.

Hekate hette en grekisk gudinna, dödsgudinnan, som förresten hade sitt ursprung i Mindre Asien. Hon var också jaktens gudinna, en motsvarighet till Artemis och Diana. Hekate hade en hunds huvud, och hon avbildades med hundar i släptåg. Hundarna underströk det jaktliga i hennes väsen. Hon anförde en här av demoner som  under larm och gny och oväsen drog genom luften — det var stormen som tjöt. Denna demonernas anförerska, vars namn växlade med länder och tider, tänkte man sig på många håll som ett jaktbyte för en vild man. Denne vilde jägare likställdes så  småningom med underjordens härskare, Hades, som i sin tur hade hundbesten Kerberos vid sin sida. Den vilde mannen som begrepp kallades, av en tysk författare på 1200-talet, för Infernalis Venator, eller helvetesjägaren. Jakten på demonanförerskan fortsatte alltså in  på västeuropeisk högmedeltid, alltid beledsagad av hundarnas skall.

När denna jakt med skällande hundar nådde oss i Norden kom den att gälla skogsrået. Djävulen eller Oden var den vilde mannen.  Det finns ett ganska stort antal varianter på temat i vårt land där varje landsända har sin speciella version rörande detta.

Det berättas exempelvis i Halland, enligt Waldemar Ljungmans ”Sveriges sägner” att en bonde fick se skogsnuvan komma springande med ett drev svarta hundar efter sig. Ett skott small och en ryttare kom ridande tillbaka med skogsnuvan hängande över hästmanken och de svarta hundarna förtjust hoppande vid sidan.

Enligt den skånska versionen går en jägare ut i skogen för att jaga. Ett stort fult skogsrå kommer stormande och säger till honom: ”Om du skulle möta två hundar, så skall du säga drösa (=sakta) och inte hasa (=fort).”  Hon hinner inte mer än försvinna förrän hundarna kommer springande i högsta fart. Jägaren gömmer sig och säger  ”hasa”, vilket visar sig bli hans räddning. En ryttare fäller skogsrået. Hade jägaren sagt drösa så hade hundarna vänt sig mot honom i stället.

I Östergötland berättades för sägensamlare Ljungman av en man född 1829 att denna jakt omgavs av ett fruktansvärt larm och oväsen, skrik, hundskall, slammer av hästhovar mm. När man hörde det kunde man inte sova, och man vågade knappt se ut genom  fönstret. Gjorde man det, såg man en naken kvinna jagad av en skara män till häst och till fots samt vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slog kvinnan och tillsammans med hundarna förde de ett förfärligt oväsen.

Vad lever den vilde jägarens hundar av då? Någon riktigt rationell förklaring finns förstås inte enligt sägnerna. Men när jakten är över får de ändå på något sätt sin mat och sin belöning. I den halländska sägentraditionen får hundarna en skopa mjöl av en mjölnare, inte mycket till föda efter en ansträngande jakt kan man tycka men den vilde jägaren belönar den givmilde med en gyllene hästsko.

Mjölätande demonhundar som användes i jakt på gudinnor och skogsrån; nog förefaller de oss höra hemma i en annan värld. Men för  våra förfäder representerade även sägnernas värld en sorts verklighet.

Strongheart – Filmhundarnas pionjär

Hundar som tänker och löser problem har alltid fascinerat människan. I berättelser och sagor har man alltid tyckt om att berätta om smarta och intelligenta hundar som verkar ha mänskliga egenskaper. Detta har man också gestaltat och berättat om på film. Vem minns inte sådana klassiker som filmerna om Lassie, som orsakade rena rama Lassie-hysterin på 50-talet då alla ville ha en egen Lassie. Eller den intelligenta schäfern Rin-tin-tin. En av de första hundstjärnorna och den absolut största, som dök upp i början av 1920-talet, var Strongheart (1917-1929).

Det är i sanning ett märkligt hundöde. Han föddes i Tyskland som ”Etzel von Oeringen” den 1 oktober 1917 som son till den berömda arméhunden ”Nores von der Kriminalpolizei”. Strongheart var en stor och kraftig schäfer som vägde sina modiga 53 kg. Schäfer som han var så blev han polishund i den tyska militären. Han var orädd och blev därför tränad till attackhund. Detta gjorde förstås att han var svår att hantera för alla andra utom den som då var hans förare. Den stränga tyska polishundsträningen gjorde honom farlig för alla, till och med för sina olika skötare, men var en synnerligen väldresserad arméhund. Han var en stridskugge i en militariserad krigsmaskin helt enkelt. Strongheart var faktiskt fruktansvärd att möta i både försvar och attack. Det sägs att han från liggande i ett enda språng utan ansträngning kunde hoppa över huvudet på en man som var 1.80 m lång. Av detta kan man ana sig till vilken kraft denna hund kunde mobilisera när så behövdes.

Den amerikanske regissören Laurence ”Larry” Trimble (1885-1954) som dessutom var känd som en utomordentlig djurtränare och hans fru Jane Murfin (1893-1955), en manusförfattarinna med främst romantiska komedier som specialitet, letade igenom Europa efter en hund som kunde bli deras nya hundstjärna. De hade nämligen haft en del framgångar med Collien Jean, som dog 1916. De åkte kors och tvärs över ett krigshärjat landskap och besökte kennlar och andra platser där de eventuellt skulle kunna finna hundar att titta på. De tittade på hundratals hundar som inte höll måttet och ratades . Till slut hittade dem 1920 på tyska militärpolisens hundenhet denna Schäfer som gjorde ett stort intryck på vederbörande. Larry visste direkt när han såg hunden att här hade han en superstjärna. Han köpte loss honom och tog med Strongheart tillbaka till Hollywood.

Det tog dock flera månader av träning och socialisering för Larry att tona ned Stronghearts stränga och hårda polishundsutbildning. Det berättas att hunden inte gick som en vanlig hund utan han marscherade som en soldat. Trimble sa vid något tillfälle ”The dog had never played with a child, had never known the fun of retrieving a ball or a stick, had never been petted, in short, had never been a dog.”. Den hårda tyska träningen hade tagit ur honom all naturlig initiativkraft och lekande spontanitet. Han förstod sig inte på vare sig skämt, glädje eller tillgivenhet. Han hade blivit en fyrbent bepälsad robot. Därför levde Larry  praktiskt taget med hunden i månader och tog med honom överallt och var mycket konsekvent med att berömma bra beteenden hos honom och så att säga lockade fram hunden i Strongheart. Han gjorde allt till en lek för sin fyrbente kompis och i leken blandade han in sådana lätta uppgifter som gjorde att hunden lärde sig saker nästan utan ansträngning. Trimble arbetade alltså med förvånansvärt moderna metoder med positiv förstärkning för att få ner Stronghearts otroligt starka aggressivitet. En av Trimbles grundregler när det gäller dressyr var dessutom att alltid låta hunden behålla ”skenet”, det vill säga att vad hunden än hade gjort eller inte gjort aldrig försätta hunden i en sådan situation att den känner sig förlägen eller generad  Han lyckades väl med Strongheart och till slut var hundens  polishundsbeteende i stort sett borta. Desto  mer fick hans trevliga, vänliga och ljuvliga personlighet komma fram. Hunden acklimatiserade sig mycket bra i sin nya roll som hundfilmstjärna. Det berättas dock att man inte helt lyckades ta ur honom polishundsattityden. Enligt ett par anekdoter skulle Strongheart ha reagerat på och ”ställt” några personer som gått förbi honom och senare visade det sig att de var bedragare, svindlare eller förskingrare. Detta skulle visa på att hunden hade en osviklig instinkt vad gäller den moraliska halten hos främlingar. Hur det än var med detta så lät Trimble i alla fall sätta upp en plakett på väggen ovanför Stronghearts sovplats där det stod ett citat från Jobs bok i bibeln. ”Ask the very beasts, and they will teach you.”

Trimble trodde också att få saker var skadligare i umgänget med hundar än att sätta gränser för deras förmågor. ”When you deal with animals you should never be surprised if you get them to do what you want them to do correctly the first time ” Man skall alltså alltid vänta sig att det omöjliga skall ske, som han uttryckte det.

Första filmen som hade premiär 1921 var ”The Silent Call.”. Den var producerad och skriven av det dynamiska paret och motsvarade Larry Trimbles och Jane Murfins högt ställda förväntningar. Hunden blev en stor stjärna, älskad av biobesökare i alla åldrar. Strongheart fick åka på uppvisningsturneer över hela landet på vilka han fick hyllningar och klappar av mängder av beundrande fans. Han skrevs upp i tidningar och populära magasin. Till och med radion hakade på Strongheartfebern, som förutom allt annat dessutom gjorde att ett hundfoder namngavs efter honom och blev en storsäljare som fortfarande tillverkas och säljs. Dessutom skrev J. Allen Boone två böcker om hunden, ”Letters to Strongheart” och ”Kinship with all Life”. ”Letters to Strongheart” utgavs för övrigt också på svenska 1941 av bokförlaget Natur och kultur med titeln ”Min vän Strongheart, Förtroliga brev” med en översättning gjord av Ingegerd von Tell (1881-1967) känd för sina strävhåriga foxterrier.

De mänskliga skådespelarna var måhända något avvaktande först när den stora hunden gjorde entré för dem. Men de tillät honom att göra vad regissören sa till hunden att göra eftersom det visade sig att han kunde riva och slita sönder deras kläder utan att så mycket som rispa skinnet på någon mänsklig motspelare. Naturligtvis smälte dem också för Strongheart.

På det privata planet parades han ihop med en schäfertik som hette Lady Julie som också spelade med i några av Stronghearts filmer. De fick ett par valpkullar som i sin tur sedan blev hundskådespelare, men ingen kunde mäta sig med Stronghearts stjärnstatus.

Han dog tragiskt runt den 24 juni 1929 efter att ha halkat och blivit bränd av en filmlampa när han filmade för en ny film. Det sägs att såret som blev till då efter några veckor utvecklades till en tumör som ändade Stronghearts liv, sörjd och saknad av många. Om det var orsaken får vi kanske aldrig veta.

Han har fått äran och hedern att få en stjärna i gatan på ”Hollywood walk of fame”. Adressen är 1724 Vine Street. Åk eller gå gärna dit och titta om ni har vägarna förbi.

Laurence Trimble slutade göra film 1926 vid 40 års ålder och blev istället tränare och utbildare för ledarhundar.

Allt som allt gjordes 6 stycken filmer med Strongheart. De är ”The Silent Call.” (1921), ”Brawn of the North” (1922), ”The Love Master” (1924), ”White Fang” (1925), ”North Star” (1925) och ”The Return of Boston Blackie” (1927). Den sista från 1927 är troligtvis den enda som finns bevarad i någon form och också den film där varken Trimble eller Murfin var med i skapelseprocessen.

I de arkiv jag har tittat i har jag bara funnit spår (i form av filmaffischer) efter tre filmer som har importerats till Sverige. Det var följande filmer: ”Av vargarnas ätt” som kom till Sverige 1923, ”Den vilda jakten” som importerades 1924 och ”Strongheart” som kom 1925. Jag har dessvärre inte lyckats få fram vilken svensk filmtitel som hör till vilken originaltitel. Men det kanske någon av våra eminenta och kunniga läsare vet. Hör i så fall gärna av er till redaktionen.

Den hysteri som blev omkring Strongheart pekade onekligen fram emot det som komma skulle med Rin-tin-tin på 30-talet och framförallt Lassie-filmerna och senare TV-serierna på 50- och 60-talen. Även idag ser vi detta fenomen när på 90-talet Border collien Turbo från TV-serien Snoken samt schäfern i den österikiska tv-serien ”Kommissarie Rex”  blev de smarta och lydiga hundar  som alla ville ha eller komma nära.

Milou – en krönika om en populär seriehund.

Milou är en av världens mest kända hundar, lika omtyckt och populär som Lassie, Snobben och Pluto. Den brittiske skådespelaren Peter Ustinov, som var en stor hundvän, skrev en gång så klokt: ”Milou, det är inte bara en hund, utan en idealisk hund, därför att han är intelligent, självständig och tar egna initiativ. Milou är dessutom en filosofisk hund.”

Milou är en helvit strävhårig foxterrier och Tintins allra trognaste vän. Liksom Tintin finns han bara i nuet: vi vet ingenting om hans bakgrundshistoria eller hur han fick Tintin till husse. Han är ständigt nyfiken och råkar ut för allehanda missöden. Och otaliga är de gånger som Milou räddat livet på Tintin  och omvänt – de är därför oskiljaktiga. Ibland visar han prov på stort mod och djärvhet när han går till attack mot någon särskilt otäck skurk eller skrämmer bort ett lejon eller en gorilla, men minst lika ofta blir han livrädd för något så obetydligt som en spindel.

I de tidigaste Tintinalbumen för Milou diskussioner med Tintin och kommenterar händelserna för läsaren. Han blir en sorts sanningssägare som ofta ifrågasätter Tintins agerande. Tintins skapare Hergé såg Milou som en sorts Sancho Panza till hjälten Don Quijote: ”Milou blev liksom Sancho Panza en betänksam vapendragare, den som hela tiden säger: ’Akta dig, Tintin, ge dig inte ut på något nytt äventyr. Det vore bättre om du stannade hemma och letade rätt på dina tofflor istället.’”

Vi får heller inte glömma att Milou gillar att dricka whisky och champagne med god aptit. Mycket av Milous karaktärsdrag överfördes sedan till kapten Haddock som kom in på scenen drygt tio år efter det att Hergé hade börjat teckna Tintinserien. I och med Haddocks inträde reducerades den vilda och frispråkiga Milou till en ganska slät figur, även om han naturligtvis kvarstår som en sympatisk jycke.

Hergé fick ofta frågan hur det gick till när han skapade Tintin och Milou. För det mesta var hans svar svävande, men i en tv-intervju 1978 berättade han: ”När jag skapade Tintin för länge sedan sa jag till mig själv att han inte borde vara ensam. Dessutom var han en reporter, och en reporter reser ofta utomlands. Det är mycket lättare att resa med en hund än med en giraff, en struts eller en krokodil! Visst kan det tyckas banalt med en hund, men det är samtidigt den mest tillgivna reskamrat som en reporter kan ha!”

Vad beträffar namnet Milou har det länge varit känt att den unge Hergé hade en flickvän vid namn Marie-Louise Van Cutsem som kallades för Milou. Att Tintins hund fick namn efter en flicka har lett till vissa teorier att Milou i själva verket är en tik. Men entydiga fakta pekar på motsatsen: Milou omtalas alltid som ”han” i pratbubblorna och att han beter sig som en hanhund när han kissar på lyktstolpar och går till attack mot andra hundar. Huruvida smaken för whisky är ett typiskt karaktärsdrag för en handhund låter jag vara osagt.

Det finns dock en annan teori kring Milous namn som jag gärna sprider vidare. I en intervju medgav Hergé att Milou i stället kunde ha fått namnen Émile, men han tyckte det lät för mänskligt. Émile är ett vanligt förnamn i franskspråkiga länder – och ett alldagligt smeknamn för pojkar som heter Émile är just Milou. Vilken är då kopplingen mellan Émile och Hergé? I Frankrike och Belgien har Émile namnsdag den 22 maj, vilket råkar vara Hergés födelsedag!

Man kan också fråga varför Milou blev just en foxterrier. Han kunde lika gärna ha varit en schäfer, en labrador eller en collie. Hergés standardsvar i intervjuer var att foxterriern var hunden på modet vid den tid när han skapade Tintin i januari 1929. Och sant är att det fanns många kända foxterrier som figurerade i medierna på 1920-talet: kung Edvard VII:s Caesar, Leonard Woolfs Charles, Jerome K. Jeromes Jim, Charles Darwins Polly, Rudyard Kiplings Vicki, Thomas Hardys Wessex.

Just Jerome K. Jerome är intressant, för han var en av Hergés favoritförfattare. Hans berömda komiska mästerstycke ”Tre män i en båt” var en av Hergés favoritböcker. Det är alltså ingen omöjlighet att Hergé lät sig inspireras av den pigga foxterriern Montmorency som är med i ”Tre män i en båt”: ”Montmorency svärmar inte för romantisk ensamhet. Han vill ha buller och bråk, och rör det sig bara om en småsak, så är det så mycket bättre.” Det låter som en bra beskrivning av Milou i de tidigare Tintinalbumen!

Men det finns ytterligare en intressant detalj som kan förklara varför Hergé valde att göra Tintins hund till en foxterrier. Fox = räv på engelska. Hergé var scout i unga år och som alla scouter med ett brinnande indianintresse hade han ett totemnamn. Och Hergés totemnamn var ”Renard Curieux”, dvs. Nyfikna Räven!

Hergé brukade alltid säga: ”Tintin, det är jag!” Men han skyndade sig alltid att tillägga att han även var kapten Haddock, professor Kalkyl och Dupondtarna. Och självklart var han också Milou, den tillgivna reskamraten som fungerar som albumens sanningssägare. När Milou talar är det lika mycket Hergés röst vi hör. Det låter som en självklarhet, och jag tror att Milou skulle hålla med mig.

Björn Wahlberg

översättare och förlagskonsult

ordförande i Generation T – Den svenska Tintinföreningen.