Historia – Hundens Allehanda

En bortglömd hjälte

I den kynologiska historien finns det några personer som står ut lite mer än många andra. En av de mera bortglömda gestalterna är Gunnar Rockborn, 1922-1999. Var dock inte ledsen om du inte har hört hans namn förut för han var en doldis redan under sin livstid. Det är dock dags att lyfta upp honom och framförallt hans vetenskapliga och medicinska gärning till ytan.

Fram till mitten av 1950-talet grasserade en virussjukdom som gick under det folkliga namnet valpsjukan eftersom den främst gick på och var dödlig för valpar. Den här sjukdomen skördade mängder av offer och var naturligtvis ett stort gissel för hunduppfödarna och hundägarna på den tiden. Fick man in valpsjukan i sina kullar var det inte ovanligt att 80-90 % av valparna avled under svåra plågor. Därför var det extremt viktigt att försöka hitta ett vaccin som var effektivt. De tidigare vacciner som fanns på 1930- och 1940-talen gav liten eller ingen effekt alls.

Som 19-åring började Gunnar Rockborn läsa till veterinär 1941 och tog sin kandidatexamen 1943. Sin veterinära examen fick han 1q950 och specialiserade sig på virologi, som sådan kom han att bli engagerad i frågan om att hitta en bot på valpsjukan. 1957 lyckades han hitta och isolera det första riktigt effektiva vaccinet i världen mot valpsjukan. Resultatet presenterades i en idag klassisk artikel betitlad ”Valpsjukevirus på vävnadskultur” i Medlemsblad för Sveriges veterinärförbund år 1958. Samma år publicerades också hans doktorsavhandling ”Studier över valpsjukans epizootologi, patogenes och etiologi”. En avhandling som också prisades av Sällskapet för veterinärmedicinsk forskning 1960 genom priset för bästa vetenskapliga publikation. Ett pris som bara ges ut var tredje år. Efter sin upptäckt har han dock fortsatt att forska inom främst veterinärmedicinsk virologi och blev 1997 hedersmedlem i European Society for Veterinary Virology. Han avled två år senare 1999 efter ett helt liv i veterinärmedicinens tjänst till fromma för både djur och människor.

Hans insatser och upptäckt går inte att överskatta utan det var verkligen en vetenskaplig bragd och resultatet av det blev att vi idag slipper se hela valpkullar dö i mycket svåra plågor. Det hade faktiskt varit på sin plats att han om någon hade fått nobelpriset i medicin från den veterinära sidan. Därför förtjänar Gunnar Rockborn en plats i hundarnas hjälteparad.

Demonernas svarta hundar

Eftersom hunden i många årtusenden varit människans följeslagare, medhjälpare och kompanjon, är det naturligt att den spelar en inte oväsentlig roll i sägnerna, myterna och legenderna. men man hittar sällan hundar som fungerar som vanliga jyckar.

Sägnernas hund går ofta mörkmäns ärende, är trolsk och oåtkomlig. När vinden tjuter är det de övermänskliga jägarnas hundkoppel som drar fram i en jakt som inte är av denna värld.

Det är de starka mytologiska inslagen i berättelserna som kännetecknar sägnernas innehåll.

Hekate hette en grekisk gudinna, dödsgudinnan, som förresten hade sitt ursprung i Mindre Asien. Hon var också jaktens gudinna, en motsvarighet till Artemis och Diana. Hekate hade en hunds huvud, och hon avbildades med hundar i släptåg. Hundarna underströk det jaktliga i hennes väsen. Hon anförde en här av demoner som under larm och gny och oväsen drog genom luften — det var stormen som tjöt. Denna demonernas anförerska, vars namn växlade med länder och tider, tänkte man sig på många håll som ett jaktbyte för en vild man. Denne vilde jägare likställdes så småningom med underjordens härskare, Hades, som i sin tur hade hundbesten Kerberos vid sin sida. Den vilde mannen som begrepp kallades, av en tysk författare på 1200-talet, för Infernalis Venator, eller helvetesjägaren. Jakten på demonanförerskan fortsatte alltså in på västeuropeisk högmedeltid, alltid beledsagad av hundarnas skall.

När denna jakt med skällande hundar nådde oss i Norden kom den att gälla skogsrået. Djävulen eller Oden var den vilde mannen. Det finns ett ganska stort antal varianter på temat i vårt land där varje landsända har sin speciella version rörande detta.

Det berättas exempelvis i Halland, enligt Waldemar Ljungmans ”Sveriges sägner” att en bonde fick se skogsnuvan komma springande med ett drev svarta hundar efter sig. Ett skott small och en ryttare kom ridande tillbaka med skogsnuvan hängande över hästmanken och de svarta hundarna förtjust hoppande vid sidan.

Enligt den skånska versionen går en jägare ut i skogen för att jaga. Ett stort fult skogsrå kommer stormande och säger till honom: ”Om du skulle möta två hundar, så skall du säga drösa (=sakta) och inte hasa (=fort).” Hon hinner inte mer än försvinna förrän hundarna kommer springande i högsta fart. Jägaren gömmer sig och säger ”hasa”, vilket visar sig bli hans räddning. En ryttare fäller skogsrået. Hade jägaren sagt drösa så hade hundarna vänt sig mot honom i stället.

I Östergötland berättades för sägensamlare Ljungman av en man född 1829 att denna jakt omgavs av ett fruktansvärt larm och oväsen, skrik, hundskall, slammer av hästhovar mm. När man hörde det kunde man inte sova, och man vågade knappt se ut genom fönstret. Gjorde man det, såg man en naken kvinna jagad av en skara män till häst och till fots samt vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slog kvinnan och tillsammans med hundarna förde de ett förfärligt oväsen.

Vad lever den vilde jägarens hundar av då? Någon riktigt rationell förklaring finns förstås inte enligt sägnerna. Men när jakten är över får de ändå på något sätt sin mat och sin belöning. I den halländska sägentraditionen får hundarna en skopa mjöl av en mjölnare, inte mycket till föda efter en ansträngande jakt kan man tycka men den vilde jägaren belönar den givmilde med en gyllene hästsko.

Mjölätande demonhundar som användes i jakt på gudinnor och skogsrån; nog förefaller de oss höra hemma i en annan värld. Men för våra förfäder representerade även sägnernas värld en sorts verklighet.

Hundarnas bullmamma Carin Lindhe

I vår serie om de fyra stora har turen nu kommit till en av de riktigt stora legendarerna i svensk hundsport, Carin Lindhé, Kennel Mountebanks. Hon föddes 1906 och avled 1986. Hon började som mycket ung flicka ställa ut och visa sin farbrors boxer. 1919 ställde hon så ut sin egen uppfödargrupp i rasen airedaleterrier. Sedan dess är hennes kennel Mountebanks liktydigt med terrier, särskilt skotsk terrier och airedaleterrier. Hon träffade sin blivande make Gösta när hon sålde en airedalevalp till honom som kom att bli en vinnare i utställningsringen. Hennes mest betydande avelshund inom airedale var den engelskfödde Billy Boy. Efter andra världskriget hämtade hon hem två airedales från USA. 1931 tog hon in den första irländska varghunden i modern tid till Sverige. År 1966 importerade hon en tik som hette Brackenford Ballinderry Patricia (Palsy) som blev en stjärna och gjorde att rasen fick ögonen på sig igen. 1968 vann Palsy 5 st BIS och blev Guldhund det året. 1969 började Mountebanks Barrabas att dominera irländsk varghundsringarna, och 1971 blev han Årets Vinthund. Dessa två parades och det blev en väldigt lyckad kombination som ledde till att deras barn dominerade utställningsringarna under hela 1970-talet. Den första kullen av denna kombination föddes 1972 och innehöll bland annat de i varghundskretsar legendariska hundarna Mountebanks Sheela, Victoria och Donovan. Victoria stannade kvar på Mountebanks och Donovan, som ägdes av Elisabet och Leif Janzon, användes flitigt i aveln. Makarna Janzon kom också att köpa in den berömda skotska hjorthunden Mountebanks Duncan från Carin Lindhe. Det blev också andra vinthundsraser, som greyhound och saluki, för Carin. Greyhounduppfödningen startade i mitten av 1950-talet med legendariska importer från den mycket välkända engelska kenneln Treetops. Redan 1929 fick hon Hamiltonplaketten. Förutom allt detta drev hon triminstitutet ”Hunden” som låg på Birger Jarlsgatan i Stockholm och som blev ett tillhåll för stadens hundintresserade ungdom, som hon med sitt genuint varma hjärta också såg till att slussa in i hundsporten. På sin och maken Göstas gård Freden i Vallentuna höll hon flera andra raser, bland annat pudel och pekingese. Allsköns andra djur fann också vägen in i hennes stora varma famn. Förutom hästar och kor hade de också en isbjörnsunge. Dessutom tog hon hand om sina barns ormar och apor. Hennes sista valpkull var med skotsk hjorthund 1985. Som domare fick hon äran att döma ”Best In Show”-finalerna både i Windsor och Santa Barbara. Två av världens finaste utställningar.

Strongheart – Filmhundarnas pionjär

Hundar som tänker och löser problem har alltid fascinerat människan. I berättelser och sagor har man alltid tyckt om att berätta om smarta och intelligenta hundar som verkar ha mänskliga egenskaper. Detta har man också gestaltat och berättat om på film. Vem minns inte sådana klassiker som filmerna om Lassie, som orsakade rena rama Lassie-hysterin på 50-talet då alla ville ha en egen Lassie. Eller den intelligenta schäfern Rin-tin-tin. En av de första hundstjärnorna och den absolut största, som dök upp i början av 1920-talet, var Strongheart (1917-1929).

Det är i sanning ett märkligt hundöde. Han föddes i Tyskland som ”Etzel von Oeringen” den 1 oktober 1917 som son till den berömda arméhunden ”Nores von der Kriminalpolizei”. Strongheart var en stor och kraftig schäfer som vägde sina modiga 53 kg. Schäfer som han var så blev han polishund i den tyska militären. Han var orädd och blev därför tränad till attackhund. Detta gjorde förstås att han var svår att hantera för alla andra utom den som då var hans förare. Den stränga tyska polishundsträningen gjorde honom farlig för alla, till och med för sina olika skötare, men var en synnerligen väldresserad arméhund. Han var en stridskugge i en militariserad krigsmaskin helt enkelt. Strongheart var faktiskt fruktansvärd att möta i både försvar och attack. Det sägs att han från liggande i ett enda språng utan ansträngning kunde hoppa över huvudet på en man som var 1.80 m lång. Av detta kan man ana sig till vilken kraft denna hund kunde mobilisera när så behövdes.

Den amerikanske regissören Laurence ”Larry” Trimble (1885-1954) som dessutom var känd som en utomordentlig djurtränare och hans fru Jane Murfin (1893-1955), en manusförfattarinna med främst romantiska komedier som specialitet, letade igenom Europa efter en hund som kunde bli deras nya hundstjärna. De hade nämligen haft en del framgångar med Collien Jean, som dog 1916. De åkte kors och tvärs över ett krigshärjat landskap och besökte kennlar och andra platser där de eventuellt skulle kunna finna hundar att titta på. De tittade på hundratals hundar som inte höll måttet och ratades . Till slut hittade dem 1920 på tyska militärpolisens hundenhet denna Schäfer som gjorde ett stort intryck på vederbörande. Larry visste direkt när han såg hunden att här hade han en superstjärna. Han köpte loss honom och tog med Strongheart tillbaka till Hollywood.

Det tog dock flera månader av träning och socialisering för Larry att tona ned Stronghearts stränga och hårda polishundsutbildning. Det berättas att hunden inte gick som en vanlig hund utan han marscherade som en soldat. Trimble sa vid något tillfälle ”The dog had never played with a child, had never known the fun of retrieving a ball or a stick, had never been petted, in short, had never been a dog.”. Den hårda tyska träningen hade tagit ur honom all naturlig initiativkraft och lekande spontanitet. Han förstod sig inte på vare sig skämt, glädje eller tillgivenhet. Han hade blivit en fyrbent bepälsad robot. Därför levde Larry praktiskt taget med hunden i månader och tog med honom överallt och var mycket konsekvent med att berömma bra beteenden hos honom och så att säga lockade fram hunden i Strongheart. Han gjorde allt till en lek för sin fyrbente kompis och i leken blandade han in sådana lätta uppgifter som gjorde att hunden lärde sig saker nästan utan ansträngning. Trimble arbetade alltså med förvånansvärt moderna metoder med positiv förstärkning för att få ner Stronghearts otroligt starka aggressivitet. En av Trimbles grundregler när det gäller dressyr var dessutom att alltid låta hunden behålla ”skenet”, det vill säga att vad hunden än hade gjort eller inte gjort aldrig försätta hunden i en sådan situation att den känner sig förlägen eller generad Han lyckades väl med Strongheart och till slut var hundens polishundsbeteende i stort sett borta. Desto mer fick hans trevliga, vänliga och ljuvliga personlighet komma fram. Hunden acklimatiserade sig mycket bra i sin nya roll som hundfilmstjärna. Det berättas dock att man inte helt lyckades ta ur honom polishundsattityden. Enligt ett par anekdoter skulle Strongheart ha reagerat på och ”ställt” några personer som gått förbi honom och senare visade det sig att de var bedragare, svindlare eller förskingrare. Detta skulle visa på att hunden hade en osviklig instinkt vad gäller den moraliska halten hos främlingar. Hur det än var med detta så lät Trimble i alla fall sätta upp en plakett på väggen ovanför Stronghearts sovplats där det stod ett citat från Jobs bok i bibeln. ”Ask the very beasts, and they will teach you.”

Trimble trodde också att få saker var skadligare i umgänget med hundar än att sätta gränser för deras förmågor. ”When you deal with animals you should never be surprised if you get them to do what you want them to do correctly the first time ” Man skall alltså alltid vänta sig att det omöjliga skall ske, som han uttryckte det.

Första filmen som hade premiär 1921 var ”The Silent Call.”. Den var producerad och skriven av det dynamiska paret och motsvarade Larry Trimbles och Jane Murfins högt ställda förväntningar. Hunden blev en stor stjärna, älskad av biobesökare i alla åldrar. Strongheart fick åka på uppvisningsturneer över hela landet på vilka han fick hyllningar och klappar av mängder av beundrande fans. Han skrevs upp i tidningar och populära magasin. Till och med radion hakade på Strongheartfebern, som förutom allt annat dessutom gjorde att ett hundfoder namngavs efter honom och blev en storsäljare som fortfarande tillverkas och säljs. Dessutom skrev J. Allen Boone två böcker om hunden, ”Letters to Strongheart” och ”Kinship with all Life”. ”Letters to Strongheart” utgavs för övrigt också på svenska 1941 av bokförlaget Natur och kultur med titeln ”Min vän Strongheart, Förtroliga brev” med en översättning gjord av Ingegerd von Tell (1881-1967) känd för sina strävhåriga foxterrier.

De mänskliga skådespelarna var måhända något avvaktande först när den stora hunden gjorde entré för dem. Men de tillät honom att göra vad regissören sa till hunden att göra eftersom det visade sig att han kunde riva och slita sönder deras kläder utan att så mycket som rispa skinnet på någon mänsklig motspelare. Naturligtvis smälte dem också för Strongheart.

På det privata planet parades han ihop med en schäfertik som hette Lady Julie som också spelade med i några av Stronghearts filmer. De fick ett par valpkullar som i sin tur sedan blev hundskådespelare, men ingen kunde mäta sig med Stronghearts stjärnstatus.

Han dog tragiskt runt den 24 juni 1929 efter att ha halkat och blivit bränd av en filmlampa när han filmade för en ny film. Det sägs att såret som blev till då efter några veckor utvecklades till en tumör som ändade Stronghearts liv, sörjd och saknad av många. Om det var orsaken får vi kanske aldrig veta.

Han har fått äran och hedern att få en stjärna i gatan på ”Hollywood walk of fame”. Adressen är 1724 Vine Street. Åk eller gå gärna dit och titta om ni har vägarna förbi.

Laurence Trimble slutade göra film 1926 vid 40 års ålder och blev istället tränare och utbildare för ledarhundar.

Allt som allt gjordes 6 stycken filmer med Strongheart. De är ”The Silent Call.” (1921), ”Brawn of the North” (1922), ”The Love Master” (1924), ”White Fang” (1925), ”North Star” (1925) och ”The Return of Boston Blackie” (1927). Den sista från 1927 är troligtvis den enda som finns bevarad i någon form och också den film där varken Trimble eller Murfin var med i skapelseprocessen.

I de arkiv jag har tittat i har jag bara funnit spår (i form av filmaffischer) efter tre filmer som har importerats till Sverige. Det var följande filmer: ”Av vargarnas ätt” som kom till Sverige 1923, ”Den vilda jakten” som importerades 1924 och ”Strongheart” som kom 1925. Jag har dessvärre inte lyckats få fram vilken svensk filmtitel som hör till vilken originaltitel. Men det kanske någon av våra eminenta och kunniga läsare vet. Hör i så fall gärna av er till redaktionen.

Den hysteri som blev omkring Strongheart pekade onekligen fram emot det som komma skulle med Rin-tin-tin på 30-talet och framförallt Lassie-filmerna och senare TV-serierna på 50- och 60-talen. Även idag ser vi detta fenomen när på 90-talet Border collien Turbo från TV-serien Snoken samt schäfern i den österikiska tv-serien ”Kommissarie Rex” blev de smarta och lydiga hundar som alla ville ha eller komma nära.

Stig Ahlberg – Terriernas kung

Jag kommer här att presentera en person som för många i den äldre generationen förkroppsligade terrier och anglofili på ett alldeles enastående sätt. Stig Ahlberg (1920-2001) var barnbarn till en av SKK s stiftare, Per Erlandsson.

Redan 1934 sågs en ung Stig Ahlberg springa runt på utställningar med sin första airedaleterrier, som kallades Gossen och så tidigt som 1936 fick han sitt med tiden legendariska kennelnamn, Ragtime . Samma år publicerades hans första artikel i SKK:s tidskrift om ett besök hos den berömda engelska airedaleterrierkenneln Aislaby. Under åren som gick visade han upp många vackra airedaleterrier, såväl importer som egen uppfödning. Han var den borne terriermannen och var en framträdande gestalt i både den svenska och den engelska terriervärlden. I mitten på 1970-talet importerade han bland andra tre kullsyskon som alla var färdiga engelska champions. En av dem, Drakehall Dinah blev BIS på engelska rasklubbens jubileumsutställning 1976. Han var även en uppskattad domare för terrierraserna i Norden och England.

Till professionen var han journalist och skribent. Ahlberg började sin karriär på Göteborgs Handelstidning och blev efter krigsslutet tidningens korrespondent i Berlin. Därefter övergick han till att bli riksdagsreporter på Svenska Morgonbladet och Eskilstuna-Kuriren för att sedan fortsätta som redaktör för Röster i radio/TV. Han var verksam under vad man får betrakta som en journalistikens guldålder i Sverige med namn som Lars Ulvenstam och Jan-Olof ”Jolo” Olsson. Stig Ahlberg var god vän med alla dessa personer.

Stig Ahlberg var en flitig debattör i tidskriften Hundsport, gärna inom områdena uppfödning och utställning. Hans ställning inom SKK var så stark att han kunde komma med mycket skarp kritik om han tyckte det var berättigat. Under alla år från 1959 fram till sin död framförde han sina åsikter om det mesta i hundvärlden i en egen mycket populär krönika i hundsport under pseudonymen Black Jack. Han startade också ett bokförlag, Lilla förlaget, som gav ut en del rasmonografier. Stig Ahlberg skrev dessutom en bok om sin egen ras som gavs ut på det egna förlaget ”Terriernas kung”. Naturligtvis var han med om att 1966 bilda Svenska Airedaleterriergillet i Stockholm.

För övrigt väckte det berättigat uppseende när den inbitne ungkarlen Stig och den likaledes inbitna singeldamen Vivian Wennberg, känd för sina pudlar, fann varandra och gifte sig 1964. De flyttade ut till en stor gård utanför Rimbo som heter Rilanda och började föda upp travhästar. 1972 erhöll han Hamiltonplaketten och 1989 blev han hedersledamot i SKK. Han avled den 16 september 2001.

Basenjins historia som den skrevs 1982

Det här är en gammal artikel skriven av Staffan Drangel som publicerades i rasklubbens tidskrift Basenjibladet 1982. En av flera anledningar till att vi publicerar om den är att den håller en så hög klass och vi tycker att den förtjänar att lyftas upp igen. Allmänt kan man säga att rastidningarna innehåller ofta bra artiklar som så småningom kommer att bli kynologiska miniklassiker. Det här är en sådan. Luta er därför tillbaka och följ med först till Varanasi i Indien.

”Det är kväll i Varanasi, en av Indiens äldsta och heligaste städer och jag sitter vid ett bord på Wishwanath Gali och dricker te. Wishwanath Gali är den livligaste gatan precis bakom de heliga trapporna ner till moder Ganga. Människor, kor, apor och hundar flyter förbi i en ständigt roterande ström. Plötsligt dyker det upp en ståtligt svartvit pariahund och ställer krav på reviret. Han dominerar gänget på gatan. Likheten mellan honom och min svartvita basenjihane därhemma är påfallande. Nästan samma teckning, samma rynkor, samma alerta öron och samma knorr på svansen. Men den här hunden i Indien är betydligt större och kraftigare än sin släkting i Sverige. Sammanhanget mellan pariahundar i olika världsdelar börjar klarna för mig.

Pariahundarna var troligtvis vilda från början och har så småningom dragits till människan och hennes avskrädeshögar. Dessa pariahundar har i årtusenden följt människan och bibehållit ungefär samma typ. Även dingon hör dit. Den har antagligen följt med de människor som från Asien vandrade ner mot den kontinent´, som skulle bilda Australien. Från början tama har de förvildats. Många dingos har typisk pariahundsteckning, rödbruna med vita tassar, bläs och vit svansspets.

En del av dessa pariahundar har avvikit från de andra på grund av sin ringlade svans, t ex chow i Kina, några indianhundar i Nordamerika och slutligen prototypen för vår nuvarande basenji i Afrika. Pariahundar, dingos och basenjis löper oftast bara en gång om året. Basenjis omtalade stumhet är inte något gemensamt drag. Det finns enbart en dingoliknande hund på Nya Guinea som har samma anlag för sparsamma vokala uttrycksmedel. Nu är varken basenjin eller Nya Guineahunden helt tysta utan de kan låta på många olika sätt, på samma sätt som vildhundar, vilka de torde vara släkt med.

De första spåren av basenjiliknande hundar finner man i det gamla Egypten, där det fannns fyra skilda raser; en vinthundstyp, en stövartyp, en lågbent taxliknandehund och till slut en liten hund med ringlad svans och spetsade öron precis som vår nuvarande basenji. Några forskare hävdar att basenjin fanns i det gamla Egypten redan ca 3000 år f. Kr. I gamla egyptiska gravar från ca 2300 f.kr. har man funnit väl bevarade reliefer av mycket basenjiliknande hundar sittande vid sina husbönders fötter.

Om basenjins ursprungsland var Egypten är tämligen osäkert och en teori vill framföra att basenjin fanns redan tidigare i de djupa skogarna i Kongo hos pygméerna och i vissa delar av nuvarande Sudan och Uganda. När dessa människor handlade med faraonernas land, fördes dess små hundar med uppför floderna som gåvor till härskarna. Säkert är att den var synnerligen uppskattad och den finns bland annat avbildad ledd av dvärgar i Tutankhamons grav.

En av hieroglyfbeteckningarna för hund visar en typisk basenji. Basenjin i det gamla Egypten som jakthund men var också en kär medlem i huset. Det senare kan man tydligt se i de reliefer och målningar som man funnit i olika gravar. De ursprungliga färgerna anses ha varit de samma som vi har nu och basenjin har förändrat sig märkvärdigt lite eller inte alls under årtusenden.

När faraonernas epoker tog slut i Egypten försvann basenjin spårlöst. Men den fanns kvar i sin ursprungsregion, Centralafrika, i de mörka skogarna hos några stammar som använde den lilla tysta hunden som jakthund. Teuso, Asongo-Meno, Azande och några pygméstammar nämns speciellt i sammanhanget när pygméerna jagade med sina basenjis fäste de en stor skälla runt halsen på sina hundar för att höra dem.

Spridda rapporter om de små hundarna med ringlad svans började förekomma i böcker om Afrika redan i slutet av 1800-talet. Basenjin har aldrig varit särskilt talrik i Afrika och de stammar som hade hundarna i sina byar var mcketrädda om sina jaktkamrater. När intresset för rasen började vakna i Europa visade det sig att det var mycket svårt att få tag i en basenji eftersom de infödda snarare sålde sin hustru än sin hund.

1895 visades två basenjis på Cruft´s. De hade förts in till England av ett par kända kynologer, Mr Temple och Mr Brooks. Dessa hundar, som kallades Congoterriers, avled av valpsjuka strax efter utställningen. Det rasnamn som hundarna fick senare, basenji, är swahili och betyder ”något vilt från bushen”. Nästa försök att föra in rasen till Europa gjordes av Lady Helen Nutting som på 1920-talet bodde i Khartoum i Sudan. Hon blev så fascinerad av dessa små hundar att hon beslöt sig för att ta med sina sex hundar till sitt hemland. Detta var år 1923. Hon lät göra en stor bur med täckt tak och den ställdes på översta däcket på ett fartyg som gick till England. Trots dåligt och kallt väder på resan var hundarna i god kondition när de tillsammans med Lady Helen Nutting anlände till London. Hundarna väckte stor sensation i England och de placerades i karantän. Där fick valpsjukevaccin, som då var på ett experimentstadium, och de blev sjuka och dog.

Bokoto och Bongo of Blean hette de första hundarna som överlevde karantän. Bokoto fick dessutom valpar under karantänsvistelsen och dessa visades på Cruft´s 1937 då rasen gjorde sin debut. Mrs Burns hette pionjären för rasen och hennes importer från Afrika startade avelsarbetet i England. Hon berättar om Cruft´s 1937: ’Alla tidningar hade notiser om hunden som inte skäller och med fantastiska och upphaussade berättelser om deras sätt att vara och deras vanor. Massor av fotografer från pressen mötte vid Victoriastationen när jag anlände till utställningen. Specialpolis hade ryckt ut för att få folk att rotera förbi basenjibänkarna. Andra dagen var jag nästan utan röst efter att ha bedsvarat tusentals frågor om mina hundar.’

1938 fick Veronica Tudor-Williams sin första basenji från Afrika, men den tiken dog i karantän av ett rabiesbett den fått i Sudan innan den sändes iväg till England. Året därpå importerade Veronica Tudor-Williams två basenjis, en trefärgad hane, Simolo of the Congo, och en röd och vit tik. Tiken som inte var speciellt typisk, började skälla på en ko första gången den togs ut på en promenad. Den gavs bort som sällskapshund. Genom Mr och Mrs Byron kom Ms Tudor-Williams över Amatangazig of the Congo. Hon dog 1952 och finns i många basenji-stamtavlor. De två första basenji som blev champion i England hette ch Fern och Brown Trout of the Congo 1947. Den stam som finns idag härstammar från följande hundar: Bongo of Blean, Bokoto of Blean, Bereke of Blean, som samtliga kom från Afrika till Mrs Burns 1936. Hon importerade därefter Bashele of Blean 1937 och året därpå kom Bungwa of Blean. Rasens Grand Old Lady Veronica Tudor-Williams grunsdade sin kennel of the Congo på dessa hundar och följande importer: Amatangazig of the Congo, Simolo of the Congo, Wau of the Congo och tilll sist den berömda Fula of the Congo. Året var 1959 och Veronica Tudor- Willliams livligt med ett par vänner om att göra en resa till Sudan för att leta reda på ett par basenjis. Det blev en äventyrlig resa till det förbjudna och hemlighetsfulla Södra Sudan. En dag när sällskapet befann sig i en liten by nära gränsen till Kongo kom en infödd jägare med en liten valp, som var mycket typisk. Mannen berättade att valpen var till salu och att hennes namn var Fula. Och valpen övergick i Veronica Tudor-Williams ägo. Fula beskrivs i lyriska ord av sin ägare och säkert är att hon har betytt mycket för rasens fortsatta utveckling. Den mest anlitade avelshunden under senare tid var Ch St Erme Fula Falcon of the Congo och Falcon var son till. Fulafuture och Kipushi of the Congo, som båda var barnbarn till Fula.

Världens första basenjiutställning hölls den 27 juli 1946 i Trinity Hall i London. Arrangör var The Basenji Club of Great Britain. Ordförande var Lady Helen Nutting och i utställningskommittén satt bland annat Diana Berry, kennel of Sin, Miss V Tudor-Williams, kennel of the Congo, och Mrs Anthony Cardew, kennel St Erme.

En av rasens mest dramatiska debuter gjordes i Amerika, dit två basenjis kom i en bur med åtta gorillor. Men importer från Blean kenneln och från Miss Tudor-Williams gav rasen en god start. Och nu har basenjin fått ett starkt fotfäste och är mycket populär i Staterna och även i Canada.

Den som introducerade den svartvita basenjin till England var Mrs Elspet Ford, som födde upp Taysenji Yoko, som såldes till Mrs Cardew och blev rasens första svartvita champion i Europa.

Till Australien kom basenjin 1948 och har där i kompetenta händer blivit en stor ras.

Det är fantastiskt att tänka sig att denna lilla hund som i årtusenden gömt sig i Afrikas djupa skogar och hade en glanstid under faraonernas tidsålder, nu har blivit en omtyckt sällskapshund i vårt moderna västerländska samhälle.”

Observera återigen att den här texten är skriven 1982 och att det därför finns vissa inaktuella uppgifter som var aktuella då.

Den här texten publiceras med artikelförfattaren Staffan Drangels tillstånd.