Hundarnas bullmamma Carin Lindhe

I vår serie om de fyra stora har turen nu kommit till en av de riktigt stora legendarerna i svensk hundsport, Carin Lindhé, Kennel Mountebanks. Hon föddes 1906 och avled 1986. Hon började som mycket ung flicka ställa ut och visa sin farbrors boxer. 1919 ställde hon så ut sin egen uppfödargrupp i rasen airedaleterrier. Sedan dess är hennes kennel Mountebanks liktydigt med terrier, särskilt skotsk terrier och airedaleterrier. Hon träffade sin blivande make Gösta när hon sålde en airedalevalp till honom som kom att bli en vinnare i utställningsringen. Hennes mest betydande avelshund inom airedale var den engelskfödde Billy Boy. Efter andra världskriget hämtade hon hem två airedales från USA. 1931 tog hon in den första irländska varghunden i modern tid till Sverige. År 1966 importerade hon en tik som hette Brackenford Ballinderry Patricia (Palsy) som blev en stjärna och gjorde att rasen fick ögonen på sig igen. 1968 vann Palsy 5 st BIS och blev Guldhund det året. 1969 började Mountebanks Barrabas att dominera irländsk varghundsringarna, och 1971 blev han Årets Vinthund. Dessa två parades och det blev en väldigt lyckad kombination som ledde till att deras barn dominerade utställningsringarna under hela 1970-talet. Den första kullen av denna kombination föddes 1972 och innehöll bland annat de i varghundskretsar legendariska hundarna Mountebanks Sheela, Victoria och Donovan. Victoria stannade kvar på Mountebanks och Donovan, som ägdes av Elisabet och Leif Janzon, användes flitigt i aveln. Makarna Janzon kom också att köpa in den berömda skotska hjorthunden Mountebanks Duncan från Carin Lindhe.  Det blev också andra vinthundsraser, som greyhound och saluki, för Carin. Greyhounduppfödningen startade i mitten av 1950-talet med legendariska importer från den mycket välkända engelska kenneln Treetops. Redan 1929 fick hon Hamiltonplaketten.  Förutom allt detta drev hon triminstitutet ”Hunden” som låg på Birger Jarlsgatan i Stockholm och som blev ett tillhåll för stadens hundintresserade ungdom, som hon med sitt genuint varma hjärta också såg till att slussa in i hundsporten. På sin och maken Göstas gård Freden i Vallentuna höll hon flera andra raser, bland annat pudel och pekingese. Allsköns andra djur fann också vägen in i hennes stora varma famn. Förutom hästar och kor hade de också en isbjörnsunge. Dessutom tog hon hand om sina barns ormar och apor. Hennes sista valpkull var med skotsk hjorthund 1985. Som domare fick hon äran att döma ”Best In Show”-finalerna både i Windsor och Santa Barbara. Två av världens finaste utställningar.

Stig Ahlberg – Terriernas kung

Jag kommer här att presentera en person som för många i den äldre generationen förkroppsligade terrier och anglofili på ett alldeles enastående sätt. Stig Ahlberg (1920-2001) var barnbarn till en av SKK s stiftare, Per Erlandsson.

Redan 1934 sågs en ung Stig Ahlberg springa runt på utställningar med sin första airedaleterrier, som kallades Gossen och så tidigt som 1936 fick han sitt med tiden legendariska kennelnamn, Ragtime . Samma år publicerades hans första artikel i SKK:s tidskrift om ett besök hos den berömda engelska airedaleterrierkenneln Aislaby. Under åren som gick visade han upp många vackra airedaleterrier, såväl importer som egen uppfödning. Han var den borne terriermannen och var en framträdande gestalt i både den svenska och den engelska terriervärlden. I mitten på 1970-talet importerade han bland andra tre kullsyskon som alla var färdiga engelska champions. En av dem, Drakehall Dinah blev BIS på engelska rasklubbens jubileumsutställning 1976. Han var även en uppskattad domare för terrierraserna i Norden och England.

Till professionen var han journalist och skribent. Ahlberg började sin karriär på Göteborgs Handelstidning och blev efter krigsslutet tidningens korrespondent i Berlin. Därefter övergick han till att bli riksdagsreporter på Svenska Morgonbladet och Eskilstuna-Kuriren för att sedan fortsätta som redaktör för Röster i radio/TV. Han var verksam under vad man får betrakta som en journalistikens guldålder i Sverige med namn som Lars Ulvenstam och Jan-Olof ”Jolo” Olsson. Stig Ahlberg var god vän med alla dessa personer.

Stig Ahlberg var en flitig debattör i tidskriften Hundsport, gärna inom områdena uppfödning och utställning. Hans ställning inom SKK var så stark att han kunde komma med mycket skarp kritik om han tyckte det var berättigat.  Under alla år från 1959 fram till sin död framförde han sina åsikter om det mesta i hundvärlden i en egen mycket populär krönika i hundsport under pseudonymen Black Jack. Han startade också ett bokförlag, Lilla förlaget, som gav ut en del rasmonografier. Stig Ahlberg skrev dessutom en bok om sin egen ras som gavs ut på det egna förlaget ”Terriernas kung”. Naturligtvis var han med om att 1966 bilda Svenska Airedaleterriergillet i Stockholm.

För övrigt väckte det berättigat uppseende när den inbitne ungkarlen Stig och den likaledes inbitna singeldamen Vivian Wennberg, känd för sina pudlar, fann varandra och gifte sig 1964. De flyttade ut till en stor gård utanför Rimbo som heter Rilanda och började föda upp travhästar. 1972 erhöll han Hamiltonplaketten och 1989 blev han hedersledamot i SKK.  Han avled den 16 september 2001.