Utställningsdomarnas utställningsdomare

I denna den sista delen av serien om de fyra stora legendarerna har vi nu kommit fram till Sigyn Littorin (1906-1978). Redan på 1930-talet var hennes uppfödning av sealyhamterrier tillsammans med sin dåvarande man, Knut,  under kennelsignaturen ”Knalles” mäkta omtalad och klassisk. De var näst intill oslagbara i utställningsringen. Hon startade sin sealyhamuppfödning med den av Björn von Rosen importerade tiken, Albourne Superb. Hon importerade  dessutom, tillsammans med Inga Schröder-Hagensen, de två första afghanhundarna till Sverige. De blev också en stor succe i utställningsringarna även om Sigyn Littorin själv inte tyckte att de var så märkvärdiga och därför blev det dessvärre inte några valpar efter dem. Paret Littorin skiljde sig och Sigyn flyttade till Stockholm. Mellan åren 1947 och 1954 var hon redaktör för ”Hundar och hundsport”, SKK:s tidskrift. Efter några år där hon nästan uteslutande ägnade sig åt att döma hundar på utställningar så påbörjades ännu en era i den egna kennelverksamheten när hon i slutet av 50-talet intresserade sig för labradoravel under det nya kennelnamnet ”Nattens”. Stamtik var den enastående avelstiken Vestvallens Petra som var både utställningschampion och jaktchampion. Hon var dotter till den legendariska Knalles Othello som också hade samma titlar. Sigyn Littorins uppfödning kom att bli en viktig hörnpelare för den då icke så etablerade och utvecklade labradoren. Men hennes största betydelse fick hon nog som utställningsdomare från 1942 och framåt, där hon blev känd och beundrad, mitt i ringen, av tusentals utställare och publik både internationellt och nationellt.

Jättarnas hjältinna

I vår serie om de fyra stora legendarerna inom svensk hundsport har turen nu kommit till Ulla Magnusson (1924-1998). Airways kennel var känd världen över för sin extremt framgångsrika uppfödning av grand danois. Men det hela började i Brasilien med foxterrier och denna uppfödning fortsatte en tid i Sverige. Jämsides med foxterrier hade hon mycket prisbelönta siameskatter. Efter foxterrier blev hon intresserad av grand danois och 1956 importerade hon sin första tik från USA. Det var en ljuvlig fawnfärgad (gul) hund som i stamtavlan hette Duysters Euclid of Ralwin. Detta blev inledningen till en otrolig avelsgärning där Ulla Magnusson använde sina amerikanska kontakter till att importera flera praktexemplar av rasen och därmed lade grunden till den fantastiska kvaliteten som svensk grand danois är känt för. De amerikanska linjerna representerade en annan typ av rasen än den som hade funnits tidigare i vårt land. Redan i början på 60-talet startade hon Grand Danois Ringen, som 1981 blev Svenska Grand Danois Klubben där hon var styrelseledamot i stort sett hela tiden fram till 1987. Ulla Magnusson auktoriserades som domare 1970 och blev 14 år senare en mycket välkänd och uppskattad allrounddomare.  Hon tog aktiv del i debatten om det som senare kom att benämnas som ”bandhundseländet”. Ulla Magnusson var även verksam internationellt och var under några år ledamot i FCIs standardkommitté. Hon var ordförande i SKK:s standardkommitté samt blev ledamot i SKK:s tävlingskommitté i mitten av 60-talet. Vid den tidpunkten invaldes hon också som ledamot i SKK:s centralstyrelse och blev på 70-talet dess vice ordförande. År 1995 utsågs hon till hedersledamot av Svenska Kennelklubben. Hon var mycket noga med kvaliteten på sina hundar och hennes kennel hölls i minutiöst skick. Hon behöll sina hundar tills de var 10-12 månader för att sedan bara behålla de bästa. De som inte höll måttet samlades i en egen inhägnad som sedan gick ut som sällskapshundar. Hennes man, Curt, var också en mycket aktiv deltagare i kenneln. Han var den direkta orsaken till kennelnamnet eftersom han var pilot. Dessutom var han engagerad i klubbverksamhet, bland annat som Svenska hunduppfödarföreningens första ordförande.  De visade sina hundar  gemensamt på utställningar. Det var ett vackert par som väckte uppmärksamhet. De fick Hamiltonplaketten 1967. På deras kennel började så småningom ett hundfoder utvecklas som sedan blev grunden för deras framgångsrika företag som sedermera togs över av deras son, Peter, och drivs idag fortfarande vidare som ett av de mera framgångsrika hundfoderföretagen i Sverige.

 

Hundarnas bullmamma Carin Lindhe

I vår serie om de fyra stora har turen nu kommit till en av de riktigt stora legendarerna i svensk hundsport, Carin Lindhé, Kennel Mountebanks. Hon föddes 1906 och avled 1986. Hon började som mycket ung flicka ställa ut och visa sin farbrors boxer. 1919 ställde hon så ut sin egen uppfödargrupp i rasen airedaleterrier. Sedan dess är hennes kennel Mountebanks liktydigt med terrier, särskilt skotsk terrier och airedaleterrier. Hon träffade sin blivande make Gösta när hon sålde en airedalevalp till honom som kom att bli en vinnare i utställningsringen. Hennes mest betydande avelshund inom airedale var den engelskfödde Billy Boy. Efter andra världskriget hämtade hon hem två airedales från USA. 1931 tog hon in den första irländska varghunden i modern tid till Sverige. År 1966 importerade hon en tik som hette Brackenford Ballinderry Patricia (Palsy) som blev en stjärna och gjorde att rasen fick ögonen på sig igen. 1968 vann Palsy 5 st BIS och blev Guldhund det året. 1969 började Mountebanks Barrabas att dominera irländsk varghundsringarna, och 1971 blev han Årets Vinthund. Dessa två parades och det blev en väldigt lyckad kombination som ledde till att deras barn dominerade utställningsringarna under hela 1970-talet. Den första kullen av denna kombination föddes 1972 och innehöll bland annat de i varghundskretsar legendariska hundarna Mountebanks Sheela, Victoria och Donovan. Victoria stannade kvar på Mountebanks och Donovan, som ägdes av Elisabet och Leif Janzon, användes flitigt i aveln. Makarna Janzon kom också att köpa in den berömda skotska hjorthunden Mountebanks Duncan från Carin Lindhe.  Det blev också andra vinthundsraser, som greyhound och saluki, för Carin. Greyhounduppfödningen startade i mitten av 1950-talet med legendariska importer från den mycket välkända engelska kenneln Treetops. Redan 1929 fick hon Hamiltonplaketten.  Förutom allt detta drev hon triminstitutet ”Hunden” som låg på Birger Jarlsgatan i Stockholm och som blev ett tillhåll för stadens hundintresserade ungdom, som hon med sitt genuint varma hjärta också såg till att slussa in i hundsporten. På sin och maken Göstas gård Freden i Vallentuna höll hon flera andra raser, bland annat pudel och pekingese. Allsköns andra djur fann också vägen in i hennes stora varma famn. Förutom hästar och kor hade de också en isbjörnsunge. Dessutom tog hon hand om sina barns ormar och apor. Hennes sista valpkull var med skotsk hjorthund 1985. Som domare fick hon äran att döma ”Best In Show”-finalerna både i Windsor och Santa Barbara. Två av världens finaste utställningar.

Dvärghundarnas drottning

I alla mänskliga aktiviteter och intressen finns det människor som blir legendarer redan under sin levnad. I den svenska hundsporten finns det fyra stora namn, alla är kvinnor. Vi kommer i en liten serie att presentera dessa utomordentligt färgstarka och karismatiska personer.  Den första är Ulla Segerström, kennelnamnet är Ullahs. Hon föddes 1908 och avled 1994. Hon blev, som sagt, legendarisk redan under sin livstid, både som domare och uppfödare. Hon föddes i Helsingfors. I Finland påbörjade hon sin kynologiska bana. 1946 visades de första hundarna (Fransk bulldogg) av hennes uppfödning i Sverige. Hennes tidiga uppfödning härstammade från flera länder, bland annat Ryssland. Hon flyttade till Sverige 1950 där hon sedermera installerade sig i en villa i Djursholm som brann ner 1986 i en förfärlig brand då hon bland annat förlorade en av de mest framgångsrika engelska bulldoggar Sverige har sett, Tyegarth Lucifer. Denna hund importerades från England i vuxen ålder, uppfödd av Chris Bruton. I den nyss nämnda branden gömde han sig under en soffa och man hann inte få fram honom innan elden hade tagit överhanden. Hennes uppfödning av fransk bulldogg är vida känd och omtalad. Med Ullahs Fleurette slog hon igenom i Sverige. Det föddes även upp malteser, bulldog och pekingese. 1960 grundade hon Specialklubben för Sällskaps- och dvärghundar och blev dess första ordförande. Hon var dessutom utställningsdomare för alla raser med en enorm respekt världen över. Hon dömde hundar över hela världen i såväl New Delhi som Windsor där hon dömde BIS och samtliga grupper. Ett av de många hedrande domaruppdragen var att hon dömde BIS-finalen på Stora stockholms-utställningen under SKK:s 100-årsjubileum 1989. Hon valdes dessutom, som första skandinaviska kvinna, in i den engelska kennelklubben 1977. Hon hade ett långvarigt förhållande med Bertil Sted-Gren, som hon sedermera också gifte sig med, och tillsammans med honom donerade de hela sin förmögenhet till SKK. Hon var en gudabenådad hundmänniska med en ängels tålamod när det gällde hundarna. Dock hade hon mycket bestämda åsikter om det mesta och var inte rädd för att uttrycka dem. Utanför hundarna var hon dessutom intresserad av snabba bilar och i sin ungdom var hon faktiskt tävlingsförare.

Strongheart – Filmhundarnas pionjär

Hundar som tänker och löser problem har alltid fascinerat människan. I berättelser och sagor har man alltid tyckt om att berätta om smarta och intelligenta hundar som verkar ha mänskliga egenskaper. Detta har man också gestaltat och berättat om på film. Vem minns inte sådana klassiker som filmerna om Lassie, som orsakade rena rama Lassie-hysterin på 50-talet då alla ville ha en egen Lassie. Eller den intelligenta schäfern Rin-tin-tin. En av de första hundstjärnorna och den absolut största, som dök upp i början av 1920-talet, var Strongheart (1917-1929).

Det är i sanning ett märkligt hundöde. Han föddes i Tyskland som ”Etzel von Oeringen” den 1 oktober 1917 som son till den berömda arméhunden ”Nores von der Kriminalpolizei”. Strongheart var en stor och kraftig schäfer som vägde sina modiga 53 kg. Schäfer som han var så blev han polishund i den tyska militären. Han var orädd och blev därför tränad till attackhund. Detta gjorde förstås att han var svår att hantera för alla andra utom den som då var hans förare. Den stränga tyska polishundsträningen gjorde honom farlig för alla, till och med för sina olika skötare, men var en synnerligen väldresserad arméhund. Han var en stridskugge i en militariserad krigsmaskin helt enkelt. Strongheart var faktiskt fruktansvärd att möta i både försvar och attack. Det sägs att han från liggande i ett enda språng utan ansträngning kunde hoppa över huvudet på en man som var 1.80 m lång. Av detta kan man ana sig till vilken kraft denna hund kunde mobilisera när så behövdes.

Den amerikanske regissören Laurence ”Larry” Trimble (1885-1954) som dessutom var känd som en utomordentlig djurtränare och hans fru Jane Murfin (1893-1955), en manusförfattarinna med främst romantiska komedier som specialitet, letade igenom Europa efter en hund som kunde bli deras nya hundstjärna. De hade nämligen haft en del framgångar med Collien Jean, som dog 1916. De åkte kors och tvärs över ett krigshärjat landskap och besökte kennlar och andra platser där de eventuellt skulle kunna finna hundar att titta på. De tittade på hundratals hundar som inte höll måttet och ratades . Till slut hittade dem 1920 på tyska militärpolisens hundenhet denna Schäfer som gjorde ett stort intryck på vederbörande. Larry visste direkt när han såg hunden att här hade han en superstjärna. Han köpte loss honom och tog med Strongheart tillbaka till Hollywood.

Det tog dock flera månader av träning och socialisering för Larry att tona ned Stronghearts stränga och hårda polishundsutbildning. Det berättas att hunden inte gick som en vanlig hund utan han marscherade som en soldat. Trimble sa vid något tillfälle ”The dog had never played with a child, had never known the fun of retrieving a ball or a stick, had never been petted, in short, had never been a dog.”. Den hårda tyska träningen hade tagit ur honom all naturlig initiativkraft och lekande spontanitet. Han förstod sig inte på vare sig skämt, glädje eller tillgivenhet. Han hade blivit en fyrbent bepälsad robot. Därför levde Larry  praktiskt taget med hunden i månader och tog med honom överallt och var mycket konsekvent med att berömma bra beteenden hos honom och så att säga lockade fram hunden i Strongheart. Han gjorde allt till en lek för sin fyrbente kompis och i leken blandade han in sådana lätta uppgifter som gjorde att hunden lärde sig saker nästan utan ansträngning. Trimble arbetade alltså med förvånansvärt moderna metoder med positiv förstärkning för att få ner Stronghearts otroligt starka aggressivitet. En av Trimbles grundregler när det gäller dressyr var dessutom att alltid låta hunden behålla ”skenet”, det vill säga att vad hunden än hade gjort eller inte gjort aldrig försätta hunden i en sådan situation att den känner sig förlägen eller generad  Han lyckades väl med Strongheart och till slut var hundens  polishundsbeteende i stort sett borta. Desto  mer fick hans trevliga, vänliga och ljuvliga personlighet komma fram. Hunden acklimatiserade sig mycket bra i sin nya roll som hundfilmstjärna. Det berättas dock att man inte helt lyckades ta ur honom polishundsattityden. Enligt ett par anekdoter skulle Strongheart ha reagerat på och ”ställt” några personer som gått förbi honom och senare visade det sig att de var bedragare, svindlare eller förskingrare. Detta skulle visa på att hunden hade en osviklig instinkt vad gäller den moraliska halten hos främlingar. Hur det än var med detta så lät Trimble i alla fall sätta upp en plakett på väggen ovanför Stronghearts sovplats där det stod ett citat från Jobs bok i bibeln. ”Ask the very beasts, and they will teach you.”

Trimble trodde också att få saker var skadligare i umgänget med hundar än att sätta gränser för deras förmågor. ”When you deal with animals you should never be surprised if you get them to do what you want them to do correctly the first time ” Man skall alltså alltid vänta sig att det omöjliga skall ske, som han uttryckte det.

Första filmen som hade premiär 1921 var ”The Silent Call.”. Den var producerad och skriven av det dynamiska paret och motsvarade Larry Trimbles och Jane Murfins högt ställda förväntningar. Hunden blev en stor stjärna, älskad av biobesökare i alla åldrar. Strongheart fick åka på uppvisningsturneer över hela landet på vilka han fick hyllningar och klappar av mängder av beundrande fans. Han skrevs upp i tidningar och populära magasin. Till och med radion hakade på Strongheartfebern, som förutom allt annat dessutom gjorde att ett hundfoder namngavs efter honom och blev en storsäljare som fortfarande tillverkas och säljs. Dessutom skrev J. Allen Boone två böcker om hunden, ”Letters to Strongheart” och ”Kinship with all Life”. ”Letters to Strongheart” utgavs för övrigt också på svenska 1941 av bokförlaget Natur och kultur med titeln ”Min vän Strongheart, Förtroliga brev” med en översättning gjord av Ingegerd von Tell (1881-1967) känd för sina strävhåriga foxterrier.

De mänskliga skådespelarna var måhända något avvaktande först när den stora hunden gjorde entré för dem. Men de tillät honom att göra vad regissören sa till hunden att göra eftersom det visade sig att han kunde riva och slita sönder deras kläder utan att så mycket som rispa skinnet på någon mänsklig motspelare. Naturligtvis smälte dem också för Strongheart.

På det privata planet parades han ihop med en schäfertik som hette Lady Julie som också spelade med i några av Stronghearts filmer. De fick ett par valpkullar som i sin tur sedan blev hundskådespelare, men ingen kunde mäta sig med Stronghearts stjärnstatus.

Han dog tragiskt runt den 24 juni 1929 efter att ha halkat och blivit bränd av en filmlampa när han filmade för en ny film. Det sägs att såret som blev till då efter några veckor utvecklades till en tumör som ändade Stronghearts liv, sörjd och saknad av många. Om det var orsaken får vi kanske aldrig veta.

Han har fått äran och hedern att få en stjärna i gatan på ”Hollywood walk of fame”. Adressen är 1724 Vine Street. Åk eller gå gärna dit och titta om ni har vägarna förbi.

Laurence Trimble slutade göra film 1926 vid 40 års ålder och blev istället tränare och utbildare för ledarhundar.

Allt som allt gjordes 6 stycken filmer med Strongheart. De är ”The Silent Call.” (1921), ”Brawn of the North” (1922), ”The Love Master” (1924), ”White Fang” (1925), ”North Star” (1925) och ”The Return of Boston Blackie” (1927). Den sista från 1927 är troligtvis den enda som finns bevarad i någon form och också den film där varken Trimble eller Murfin var med i skapelseprocessen.

I de arkiv jag har tittat i har jag bara funnit spår (i form av filmaffischer) efter tre filmer som har importerats till Sverige. Det var följande filmer: ”Av vargarnas ätt” som kom till Sverige 1923, ”Den vilda jakten” som importerades 1924 och ”Strongheart” som kom 1925. Jag har dessvärre inte lyckats få fram vilken svensk filmtitel som hör till vilken originaltitel. Men det kanske någon av våra eminenta och kunniga läsare vet. Hör i så fall gärna av er till redaktionen.

Den hysteri som blev omkring Strongheart pekade onekligen fram emot det som komma skulle med Rin-tin-tin på 30-talet och framförallt Lassie-filmerna och senare TV-serierna på 50- och 60-talen. Även idag ser vi detta fenomen när på 90-talet Border collien Turbo från TV-serien Snoken samt schäfern i den österikiska tv-serien ”Kommissarie Rex”  blev de smarta och lydiga hundar  som alla ville ha eller komma nära.

En hyllning till Kenneth Edh

I dag skulle en av de allra största och populära kynologer vi har haft i Sverige ha fyllt år om han inte hade gått bort i december 2014, Kenneth Edh. En man som var omåttligt populär i hundvärlden för hans snällhet och hjälpsamhet. Det visade sig inte minst på hans begravning då minst 200 personer kom dit. Han började sin hundkarriär 1962 med att vara kennelpojke på kennel Owelyn som födde upp whippet. Han har fött upp pekingese och chihuahua under sitt kennelnamn ”Kennmarks”. Förutom dessa raser har han ägt och visat upp whippet, som var hans första hundras, och griffon bruxellois. Han var utställningsdomare sedan 1978 och allrounddomare sedan 1993. Kenneth var lärare till professionen och arbetade ett tag på en skola i närheten av den kände drevermannen Anders Cederströms gård. Han hyrde sålunda en stuga på dennes gård. En annan sak som många inte känner till är att han i mitten på 1980-talet, tillsammans med bland andra XLNT Marc, grundade svenska Hamsterklubben.

Han var sedan 2007 fram till sin död anställd på SKK:s kansli för att arbeta med projekt som bl.a. berör domarutbildning och andra frågor som rör utbildning, göra utredningar m.m. Hans mångåriga pedagogiska yrkeserfarenheter från skolvärlden kom då väl till pass. Han ingick också sedan början av 1980-talet i lärarkollegiet på preparandkursen för blivande domare, vilken anordnas av SKK med några års mellanrum. Han är sedan 1973 en populär konferencier på SKK:s stora avslutningsutställning i Älvsjö varje år, den s.k. ”Hundmässan” eller ”Stora Stockholm”. Han har också mottagit förtjänsttecken och guldmedalj av Svenska Kennelklubben och från Stockholms Kennelklubb har han mottagit förtjänsttecken och även utsetts till hedersledamot. Sedan arbetet på kansliet inleddes 2007 föll också SKK:s Museum delvis under hans ansvar tillsammans med Kynologiska Akademins ledamöter. Bland annat ingick det i hans uppdrag att bevaka försäljning av hundrelaterade objekt på auktioner runt om i Sverige, visningar av museet m.m. Kenneth Edh var dessutom också en populär och flitig föreläsare när det gäller hundrelaterade ämnen och var flitigt bokad av såväl lokala kennelklubbar som special- och rasklubbar, kanske främst då det gäller anatomi och vad arbetet som domare innebär. 2010 drabbades han av en hjärnblödning, dock kunde han fortfarande vara verksam inom hundvärlden. I december 2014 avled han sörjd och saknad av i princip hela hundvärlden både här hemma och internationellt.

Stig Ahlberg – Terriernas kung

Jag kommer här att presentera en person som för många i den äldre generationen förkroppsligade terrier och anglofili på ett alldeles enastående sätt. Stig Ahlberg (1920-2001) var barnbarn till en av SKK s stiftare, Per Erlandsson.

Redan 1934 sågs en ung Stig Ahlberg springa runt på utställningar med sin första airedaleterrier, som kallades Gossen och så tidigt som 1936 fick han sitt med tiden legendariska kennelnamn, Ragtime . Samma år publicerades hans första artikel i SKK:s tidskrift om ett besök hos den berömda engelska airedaleterrierkenneln Aislaby. Under åren som gick visade han upp många vackra airedaleterrier, såväl importer som egen uppfödning. Han var den borne terriermannen och var en framträdande gestalt i både den svenska och den engelska terriervärlden. I mitten på 1970-talet importerade han bland andra tre kullsyskon som alla var färdiga engelska champions. En av dem, Drakehall Dinah blev BIS på engelska rasklubbens jubileumsutställning 1976. Han var även en uppskattad domare för terrierraserna i Norden och England.

Till professionen var han journalist och skribent. Ahlberg började sin karriär på Göteborgs Handelstidning och blev efter krigsslutet tidningens korrespondent i Berlin. Därefter övergick han till att bli riksdagsreporter på Svenska Morgonbladet och Eskilstuna-Kuriren för att sedan fortsätta som redaktör för Röster i radio/TV. Han var verksam under vad man får betrakta som en journalistikens guldålder i Sverige med namn som Lars Ulvenstam och Jan-Olof ”Jolo” Olsson. Stig Ahlberg var god vän med alla dessa personer.

Stig Ahlberg var en flitig debattör i tidskriften Hundsport, gärna inom områdena uppfödning och utställning. Hans ställning inom SKK var så stark att han kunde komma med mycket skarp kritik om han tyckte det var berättigat.  Under alla år från 1959 fram till sin död framförde han sina åsikter om det mesta i hundvärlden i en egen mycket populär krönika i hundsport under pseudonymen Black Jack. Han startade också ett bokförlag, Lilla förlaget, som gav ut en del rasmonografier. Stig Ahlberg skrev dessutom en bok om sin egen ras som gavs ut på det egna förlaget ”Terriernas kung”. Naturligtvis var han med om att 1966 bilda Svenska Airedaleterriergillet i Stockholm.

För övrigt väckte det berättigat uppseende när den inbitne ungkarlen Stig och den likaledes inbitna singeldamen Vivian Wennberg, känd för sina pudlar, fann varandra och gifte sig 1964. De flyttade ut till en stor gård utanför Rimbo som heter Rilanda och började föda upp travhästar. 1972 erhöll han Hamiltonplaketten och 1989 blev han hedersledamot i SKK.  Han avled den 16 september 2001.