Chefredaktören

Recension av ”Atlas, min skyddsängel”.

Atlas är en ståtlig och vacker collie som inte bara var en vanlig hund utan också Europas första certifierade epilepsihund. Hans matte, Britta Linnea Blomqvist, har en svårartad epilepsi men hon är också hunduppfödare och har då uppmärksammat att alla hennes hundar reagerar innan ett epilepsianfall kommer. Därför tänkte hon att det skulle vara bra om hon kunde certifiera en av dem till Servicehund epilepsi.

Nu har hon skrivit en bok om sina upplevelser av livet med denna hund, Atlas. Hon beskriver svårigheterna med att få gehör för att det går att få en hund att larma vid epilepsi, även svårigheterna med att få samhälleliga organ och allmänhet att tillåta hundar på olika platser kommenteras. Sedan får man läsa om hur hon börjar träna Atlas redan som liten valp att reagera på om matte låter annorlunda eller hostar till. Därefter följer hela hennes resa med denna fantastiska hund som har betytt så otroligt mycket för att hon ska kunna leva ett fritt liv med trygghet. Som i alla sådana här böcker får vi också ta del av det svåra avskedet som känns extra tungt att både vara med om och läsa om när det rör sig om så djupgående relationer som det här handlar om.

Det här är en spännande bok om en fantastisk hund och dennes matte som man inte får missa om man är det minsta intresserad av hur mycket hunden klarar av att göra och det är dessutom en guldgruva för de som vill fördjupa sig i inlärningspsykologi. Det är också en härlig bok för de som älskar att försjunka sig i hundbiografier och samhällsfrågor. För detta är också en viktig samhällsfråga att diskutera. Hur ska vi kunna ta tillvara på hundarnas fantastiska förmågor om de inte får vara en del av vårt samhälle.

Boken har getts ut på Recito förlag och finns att köpa här: http://www.litenupplaga.se/1783

Strongheart – Filmhundarnas pionjär

Hundar som tänker och löser problem har alltid fascinerat människan. I berättelser och sagor har man alltid tyckt om att berätta om smarta och intelligenta hundar som verkar ha mänskliga egenskaper. Detta har man också gestaltat och berättat om på film. Vem minns inte sådana klassiker som filmerna om Lassie, som orsakade rena rama Lassie-hysterin på 50-talet då alla ville ha en egen Lassie. Eller den intelligenta schäfern Rin-tin-tin. En av de första hundstjärnorna och den absolut största, som dök upp i början av 1920-talet, var Strongheart (1917-1929).

Det är i sanning ett märkligt hundöde. Han föddes i Tyskland som ”Etzel von Oeringen” den 1 oktober 1917 som son till den berömda arméhunden ”Nores von der Kriminalpolizei”. Strongheart var en stor och kraftig schäfer som vägde sina modiga 53 kg. Schäfer som han var så blev han polishund i den tyska militären. Han var orädd och blev därför tränad till attackhund. Detta gjorde förstås att han var svår att hantera för alla andra utom den som då var hans förare. Den stränga tyska polishundsträningen gjorde honom farlig för alla, till och med för sina olika skötare, men var en synnerligen väldresserad arméhund. Han var en stridskugge i en militariserad krigsmaskin helt enkelt. Strongheart var faktiskt fruktansvärd att möta i både försvar och attack. Det sägs att han från liggande i ett enda språng utan ansträngning kunde hoppa över huvudet på en man som var 1.80 m lång. Av detta kan man ana sig till vilken kraft denna hund kunde mobilisera när så behövdes.

Den amerikanske regissören Laurence ”Larry” Trimble (1885-1954) som dessutom var känd som en utomordentlig djurtränare och hans fru Jane Murfin (1893-1955), en manusförfattarinna med främst romantiska komedier som specialitet, letade igenom Europa efter en hund som kunde bli deras nya hundstjärna. De hade nämligen haft en del framgångar med Collien Jean, som dog 1916. De åkte kors och tvärs över ett krigshärjat landskap och besökte kennlar och andra platser där de eventuellt skulle kunna finna hundar att titta på. De tittade på hundratals hundar som inte höll måttet och ratades . Till slut hittade dem 1920 på tyska militärpolisens hundenhet denna Schäfer som gjorde ett stort intryck på vederbörande. Larry visste direkt när han såg hunden att här hade han en superstjärna. Han köpte loss honom och tog med Strongheart tillbaka till Hollywood.

Det tog dock flera månader av träning och socialisering för Larry att tona ned Stronghearts stränga och hårda polishundsutbildning. Det berättas att hunden inte gick som en vanlig hund utan han marscherade som en soldat. Trimble sa vid något tillfälle ”The dog had never played with a child, had never known the fun of retrieving a ball or a stick, had never been petted, in short, had never been a dog.”. Den hårda tyska träningen hade tagit ur honom all naturlig initiativkraft och lekande spontanitet. Han förstod sig inte på vare sig skämt, glädje eller tillgivenhet. Han hade blivit en fyrbent bepälsad robot. Därför levde Larry praktiskt taget med hunden i månader och tog med honom överallt och var mycket konsekvent med att berömma bra beteenden hos honom och så att säga lockade fram hunden i Strongheart. Han gjorde allt till en lek för sin fyrbente kompis och i leken blandade han in sådana lätta uppgifter som gjorde att hunden lärde sig saker nästan utan ansträngning. Trimble arbetade alltså med förvånansvärt moderna metoder med positiv förstärkning för att få ner Stronghearts otroligt starka aggressivitet. En av Trimbles grundregler när det gäller dressyr var dessutom att alltid låta hunden behålla ”skenet”, det vill säga att vad hunden än hade gjort eller inte gjort aldrig försätta hunden i en sådan situation att den känner sig förlägen eller generad Han lyckades väl med Strongheart och till slut var hundens polishundsbeteende i stort sett borta. Desto mer fick hans trevliga, vänliga och ljuvliga personlighet komma fram. Hunden acklimatiserade sig mycket bra i sin nya roll som hundfilmstjärna. Det berättas dock att man inte helt lyckades ta ur honom polishundsattityden. Enligt ett par anekdoter skulle Strongheart ha reagerat på och ”ställt” några personer som gått förbi honom och senare visade det sig att de var bedragare, svindlare eller förskingrare. Detta skulle visa på att hunden hade en osviklig instinkt vad gäller den moraliska halten hos främlingar. Hur det än var med detta så lät Trimble i alla fall sätta upp en plakett på väggen ovanför Stronghearts sovplats där det stod ett citat från Jobs bok i bibeln. ”Ask the very beasts, and they will teach you.”

Trimble trodde också att få saker var skadligare i umgänget med hundar än att sätta gränser för deras förmågor. ”When you deal with animals you should never be surprised if you get them to do what you want them to do correctly the first time ” Man skall alltså alltid vänta sig att det omöjliga skall ske, som han uttryckte det.

Första filmen som hade premiär 1921 var ”The Silent Call.”. Den var producerad och skriven av det dynamiska paret och motsvarade Larry Trimbles och Jane Murfins högt ställda förväntningar. Hunden blev en stor stjärna, älskad av biobesökare i alla åldrar. Strongheart fick åka på uppvisningsturneer över hela landet på vilka han fick hyllningar och klappar av mängder av beundrande fans. Han skrevs upp i tidningar och populära magasin. Till och med radion hakade på Strongheartfebern, som förutom allt annat dessutom gjorde att ett hundfoder namngavs efter honom och blev en storsäljare som fortfarande tillverkas och säljs. Dessutom skrev J. Allen Boone två böcker om hunden, ”Letters to Strongheart” och ”Kinship with all Life”. ”Letters to Strongheart” utgavs för övrigt också på svenska 1941 av bokförlaget Natur och kultur med titeln ”Min vän Strongheart, Förtroliga brev” med en översättning gjord av Ingegerd von Tell (1881-1967) känd för sina strävhåriga foxterrier.

De mänskliga skådespelarna var måhända något avvaktande först när den stora hunden gjorde entré för dem. Men de tillät honom att göra vad regissören sa till hunden att göra eftersom det visade sig att han kunde riva och slita sönder deras kläder utan att så mycket som rispa skinnet på någon mänsklig motspelare. Naturligtvis smälte dem också för Strongheart.

På det privata planet parades han ihop med en schäfertik som hette Lady Julie som också spelade med i några av Stronghearts filmer. De fick ett par valpkullar som i sin tur sedan blev hundskådespelare, men ingen kunde mäta sig med Stronghearts stjärnstatus.

Han dog tragiskt runt den 24 juni 1929 efter att ha halkat och blivit bränd av en filmlampa när han filmade för en ny film. Det sägs att såret som blev till då efter några veckor utvecklades till en tumör som ändade Stronghearts liv, sörjd och saknad av många. Om det var orsaken får vi kanske aldrig veta.

Han har fått äran och hedern att få en stjärna i gatan på ”Hollywood walk of fame”. Adressen är 1724 Vine Street. Åk eller gå gärna dit och titta om ni har vägarna förbi.

Laurence Trimble slutade göra film 1926 vid 40 års ålder och blev istället tränare och utbildare för ledarhundar.

Allt som allt gjordes 6 stycken filmer med Strongheart. De är ”The Silent Call.” (1921), ”Brawn of the North” (1922), ”The Love Master” (1924), ”White Fang” (1925), ”North Star” (1925) och ”The Return of Boston Blackie” (1927). Den sista från 1927 är troligtvis den enda som finns bevarad i någon form och också den film där varken Trimble eller Murfin var med i skapelseprocessen.

I de arkiv jag har tittat i har jag bara funnit spår (i form av filmaffischer) efter tre filmer som har importerats till Sverige. Det var följande filmer: ”Av vargarnas ätt” som kom till Sverige 1923, ”Den vilda jakten” som importerades 1924 och ”Strongheart” som kom 1925. Jag har dessvärre inte lyckats få fram vilken svensk filmtitel som hör till vilken originaltitel. Men det kanske någon av våra eminenta och kunniga läsare vet. Hör i så fall gärna av er till redaktionen.

Den hysteri som blev omkring Strongheart pekade onekligen fram emot det som komma skulle med Rin-tin-tin på 30-talet och framförallt Lassie-filmerna och senare TV-serierna på 50- och 60-talen. Även idag ser vi detta fenomen när på 90-talet Border collien Turbo från TV-serien Snoken samt schäfern i den österikiska tv-serien ”Kommissarie Rex” blev de smarta och lydiga hundar som alla ville ha eller komma nära.

Chefredaktörens rader 2

På grund av vissa omständigheter har det varit tyst här rätt så länge och för detta ber vi er läsare om ursäkt. Aktiviteten kommer nu att öka och det kommer att bli en mera frekvent publiceringstakt framöver. Målet är detsamma med tidskriften som vi har skrivit tidigare. En högkvalitativ hundtidning för den mycket intresserade läsaren; en tidning som går på djupet i hundvärlden både lokalt, nationellt och internationellt. En tidning som tar sitt ämne och sina läsare på allvar.

En hyllning till Kenneth Edh

I dag skulle en av de allra största och populära kynologer vi har haft i Sverige ha fyllt år om han inte hade gått bort i december 2014, Kenneth Edh. En man som var omåttligt populär i hundvärlden för hans snällhet och hjälpsamhet. Det visade sig inte minst på hans begravning då minst 200 personer kom dit. Han började sin hundkarriär 1962 med att vara kennelpojke på kennel Owelyn som födde upp whippet. Han har fött upp pekingese och chihuahua under sitt kennelnamn ”Kennmarks”. Förutom dessa raser har han ägt och visat upp whippet, som var hans första hundras, och griffon bruxellois. Han var utställningsdomare sedan 1978 och allrounddomare sedan 1993. Kenneth var lärare till professionen och arbetade ett tag på en skola i närheten av den kände drevermannen Anders Cederströms gård. Han hyrde sålunda en stuga på dennes gård. En annan sak som många inte känner till är att han i mitten på 1980-talet, tillsammans med bland andra XLNT Marc, grundade svenska Hamsterklubben.

Han var sedan 2007 fram till sin död anställd på SKK:s kansli för att arbeta med projekt som bl.a. berör domarutbildning och andra frågor som rör utbildning, göra utredningar m.m. Hans mångåriga pedagogiska yrkeserfarenheter från skolvärlden kom då väl till pass. Han ingick också sedan början av 1980-talet i lärarkollegiet på preparandkursen för blivande domare, vilken anordnas av SKK med några års mellanrum. Han är sedan 1973 en populär konferencier på SKK:s stora avslutningsutställning i Älvsjö varje år, den s.k. ”Hundmässan” eller ”Stora Stockholm”. Han har också mottagit förtjänsttecken och guldmedalj av Svenska Kennelklubben och från Stockholms Kennelklubb har han mottagit förtjänsttecken och även utsetts till hedersledamot. Sedan arbetet på kansliet inleddes 2007 föll också SKK:s Museum delvis under hans ansvar tillsammans med Kynologiska Akademins ledamöter. Bland annat ingick det i hans uppdrag att bevaka försäljning av hundrelaterade objekt på auktioner runt om i Sverige, visningar av museet m.m. Kenneth Edh var dessutom också en populär och flitig föreläsare när det gäller hundrelaterade ämnen och var flitigt bokad av såväl lokala kennelklubbar som special- och rasklubbar, kanske främst då det gäller anatomi och vad arbetet som domare innebär. 2010 drabbades han av en hjärnblödning, dock kunde han fortfarande vara verksam inom hundvärlden. I december 2014 avled han sörjd och saknad av i princip hela hundvärlden både här hemma och internationellt.

Milou – en krönika om en populär seriehund.

Milou är en av världens mest kända hundar, lika omtyckt och populär som Lassie, Snobben och Pluto. Den brittiske skådespelaren Peter Ustinov, som var en stor hundvän, skrev en gång så klokt: ”Milou, det är inte bara en hund, utan en idealisk hund, därför att han är intelligent, självständig och tar egna initiativ. Milou är dessutom en filosofisk hund.”

Milou är en helvit strävhårig foxterrier och Tintins allra trognaste vän. Liksom Tintin ﬁnns han bara i nuet: vi vet ingenting om hans bakgrundshistoria eller hur han ﬁck Tintin till husse. Han är ständigt nyfiken och råkar ut för allehanda missöden. Och otaliga är de gånger som Milou räddat livet på Tintin och omvänt – de är därför oskiljaktiga. Ibland visar han prov på stort mod och djärvhet när han går till attack mot någon särskilt otäck skurk eller skrämmer bort ett lejon eller en gorilla, men minst lika ofta blir han livrädd för något så obetydligt som en spindel.

I de tidigaste Tintinalbumen för Milou diskussioner med Tintin och kommenterar händelserna för läsaren. Han blir en sorts sanningssägare som ofta ifrågasätter Tintins agerande. Tintins skapare Hergé såg Milou som en sorts Sancho Panza till hjälten Don Quijote: ”Milou blev liksom Sancho Panza en betänksam vapendragare, den som hela tiden säger: ’Akta dig, Tintin, ge dig inte ut på något nytt äventyr. Det vore bättre om du stannade hemma och letade rätt på dina tofflor istället.’”

Vi får heller inte glömma att Milou gillar att dricka whisky och champagne med god aptit. Mycket av Milous karaktärsdrag överfördes sedan till kapten Haddock som kom in på scenen drygt tio år efter det att Hergé hade börjat teckna Tintinserien. I och med Haddocks inträde reducerades den vilda och frispråkiga Milou till en ganska slät figur, även om han naturligtvis kvarstår som en sympatisk jycke.

Hergé fick ofta frågan hur det gick till när han skapade Tintin och Milou. För det mesta var hans svar svävande, men i en tv-intervju 1978 berättade han: ”När jag skapade Tintin för länge sedan sa jag till mig själv att han inte borde vara ensam. Dessutom var han en reporter, och en reporter reser ofta utomlands. Det är mycket lättare att resa med en hund än med en giraff, en struts eller en krokodil! Visst kan det tyckas banalt med en hund, men det är samtidigt den mest tillgivna reskamrat som en reporter kan ha!”

Vad beträffar namnet Milou har det länge varit känt att den unge Hergé hade en flickvän vid namn Marie-Louise Van Cutsem som kallades för Milou. Att Tintins hund fick namn efter en flicka har lett till vissa teorier att Milou i själva verket är en tik. Men entydiga fakta pekar på motsatsen: Milou omtalas alltid som ”han” i pratbubblorna och att han beter sig som en hanhund när han kissar på lyktstolpar och går till attack mot andra hundar. Huruvida smaken för whisky är ett typiskt karaktärsdrag för en handhund låter jag vara osagt.

Det finns dock en annan teori kring Milous namn som jag gärna sprider vidare. I en intervju medgav Hergé att Milou i stället kunde ha fått namnen Émile, men han tyckte det lät för mänskligt. Émile är ett vanligt förnamn i franskspråkiga länder – och ett alldagligt smeknamn för pojkar som heter Émile är just Milou. Vilken är då kopplingen mellan Émile och Hergé? I Frankrike och Belgien har Émile namnsdag den 22 maj, vilket råkar vara Hergés födelsedag!

Man kan också fråga varför Milou blev just en foxterrier. Han kunde lika gärna ha varit en schäfer, en labrador eller en collie. Hergés standardsvar i intervjuer var att foxterriern var hunden på modet vid den tid när han skapade Tintin i januari 1929. Och sant är att det fanns många kända foxterrier som figurerade i medierna på 1920-talet: kung Edvard VII:s Caesar, Leonard Woolfs Charles, Jerome K. Jeromes Jim, Charles Darwins Polly, Rudyard Kiplings Vicki, Thomas Hardys Wessex.

Just Jerome K. Jerome är intressant, för han var en av Hergés favoritförfattare. Hans berömda komiska mästerstycke ”Tre män i en båt” var en av Hergés favoritböcker. Det är alltså ingen omöjlighet att Hergé lät sig inspireras av den pigga foxterriern Montmorency som är med i ”Tre män i en båt”: ”Montmorency svärmar inte för romantisk ensamhet. Han vill ha buller och bråk, och rör det sig bara om en småsak, så är det så mycket bättre.” Det låter som en bra beskrivning av Milou i de tidigare Tintinalbumen!

Men det finns ytterligare en intressant detalj som kan förklara varför Hergé valde att göra Tintins hund till en foxterrier. Fox = räv på engelska. Hergé var scout i unga år och som alla scouter med ett brinnande indianintresse hade han ett totemnamn. Och Hergés totemnamn var ”Renard Curieux”, dvs. Nyfikna Räven!

Hergé brukade alltid säga: ”Tintin, det är jag!” Men han skyndade sig alltid att tillägga att han även var kapten Haddock, professor Kalkyl och Dupondtarna. Och självklart var han också Milou, den tillgivna reskamraten som fungerar som albumens sanningssägare. När Milou talar är det lika mycket Hergés röst vi hör. Det låter som en självklarhet, och jag tror att Milou skulle hålla med mig.

Björn Wahlberg

översättare och förlagskonsult

ordförande i Generation T – Den svenska Tintinföreningen.

Rapport från Öppet hus på Svenska Kennelklubbens nya lokaler

Lördagen den 18:e november 2017 var jag, tillsammans med Staffan Drangel, ute i Rotebro för att bese Svenska kennelklubbens nya lokaler på Rotebergsvägen 3 där de blir grannar med Villaägarnas Riksförbund.

Det var fantastiskt fina lokaler de har hittat med stora utrymmen för både människor och hundar. De förfogar över 5 våningsplan med källaren. Det kändes mera ombonat och bekvämare än deras förra lokaler.

Deras museum förfogar dock över en något mindre yta än på tidigare ställe. När man kom in i museet så kändes det lika stort som tidigare. Den mindre ytan kompenseras dock med ett extra visningsrum där det är meningen att man ska kunna ha temautställningar. I detta rum hade man valt att öppna med en utställning om mopsen där många av föremålen kom från Renee Willes privata samling. I museirummet däremot hade man en allmän utställning samt en mindre specialutställning som förtjänstfullt hade sammanställts av Marina Reuterswärd om en collie vid namn Timm Scott som finns avporträtterad på en tavla som köptes in av Kynologiska akademin för SKK 2012 och fick bli utgångspunkten för utställningen.

Biblioteket ligger i anslutning till fiket och står helt öppet för vem som helst att plocka med sig en bok vilket troligen gör att vissa böcker kommer att få fötter. En annan sak är att många kommer att ställa kaffekoppar och annat som inte ska vara i en bokhylla och därmed kommer en del böcker att få kaffe och annat på sig en vacker dag.

Det var många välkända ansikten som mötte upp på detta öppna hus som skickligt arrangerades av Hans Rosenberg och Ulf Uddman med stab där det serverades goda smårätter samt tårta och kaffe.

Stig Ahlberg – Terriernas kung

Jag kommer här att presentera en person som för många i den äldre generationen förkroppsligade terrier och anglofili på ett alldeles enastående sätt. Stig Ahlberg (1920-2001) var barnbarn till en av SKK s stiftare, Per Erlandsson.

Redan 1934 sågs en ung Stig Ahlberg springa runt på utställningar med sin första airedaleterrier, som kallades Gossen och så tidigt som 1936 fick han sitt med tiden legendariska kennelnamn, Ragtime . Samma år publicerades hans första artikel i SKK:s tidskrift om ett besök hos den berömda engelska airedaleterrierkenneln Aislaby. Under åren som gick visade han upp många vackra airedaleterrier, såväl importer som egen uppfödning. Han var den borne terriermannen och var en framträdande gestalt i både den svenska och den engelska terriervärlden. I mitten på 1970-talet importerade han bland andra tre kullsyskon som alla var färdiga engelska champions. En av dem, Drakehall Dinah blev BIS på engelska rasklubbens jubileumsutställning 1976. Han var även en uppskattad domare för terrierraserna i Norden och England.

Till professionen var han journalist och skribent. Ahlberg började sin karriär på Göteborgs Handelstidning och blev efter krigsslutet tidningens korrespondent i Berlin. Därefter övergick han till att bli riksdagsreporter på Svenska Morgonbladet och Eskilstuna-Kuriren för att sedan fortsätta som redaktör för Röster i radio/TV. Han var verksam under vad man får betrakta som en journalistikens guldålder i Sverige med namn som Lars Ulvenstam och Jan-Olof ”Jolo” Olsson. Stig Ahlberg var god vän med alla dessa personer.

Stig Ahlberg var en flitig debattör i tidskriften Hundsport, gärna inom områdena uppfödning och utställning. Hans ställning inom SKK var så stark att han kunde komma med mycket skarp kritik om han tyckte det var berättigat. Under alla år från 1959 fram till sin död framförde han sina åsikter om det mesta i hundvärlden i en egen mycket populär krönika i hundsport under pseudonymen Black Jack. Han startade också ett bokförlag, Lilla förlaget, som gav ut en del rasmonografier. Stig Ahlberg skrev dessutom en bok om sin egen ras som gavs ut på det egna förlaget ”Terriernas kung”. Naturligtvis var han med om att 1966 bilda Svenska Airedaleterriergillet i Stockholm.

För övrigt väckte det berättigat uppseende när den inbitne ungkarlen Stig och den likaledes inbitna singeldamen Vivian Wennberg, känd för sina pudlar, fann varandra och gifte sig 1964. De flyttade ut till en stor gård utanför Rimbo som heter Rilanda och började föda upp travhästar. 1972 erhöll han Hamiltonplaketten och 1989 blev han hedersledamot i SKK. Han avled den 16 september 2001.

Ett Hundliv med XLNT Marc

Jag sitter med XLNT Marc Linnér på en krog i centrala Stockholm där vi har mötts upp för att prata om hans hundliv. XLNT Marc är känd för det stora flertalet som artist, nöjesprofil och 90-talsikon. Dock har han alltid haft ett passionerat intresse för djur, hundar och hundsport. Han är född 1969 i Stockholm och är uppvuxen i de södra förorterna.

Hur började ditt hundintresse?

M: Jag har alltid varit djurintresserad och min mamma tog mig med till Stora Stockholm (utställningen, reds anm) när jag satt i paraplyvagn flera år och till Skansen. Jag sa till och med vid något tillfälle att jag drömde om att bli Sveriges första negerbonde. Litet senare började jag gå ut med andras hundar och aktivera mig i Svenska brukshundsklubbens ungdomssektion (SBKU). Sedan fick jag en golden retriever 1980 när jag var 11 år gammal. Hon hette Zita och vi började träna lydnad ihop. Litet längre fram hade jag en kapplöpningsgreyhound och tävlade och hängde på kapplöpningsbanan i Skarpnäck.

Drev du hunddagis och isåfall hur många år gjorde du det?

M: Ja det gjorde jag och det måste ha varit ett av de första i Sverige. Det var i Handen som jag fick mig tilldelat en kåk av kommunen för att bedriva ett hunddagis. Denna kåk blev sedermera en del i svensk punkhistoria genom att club Ultra höll till där efter branden på deras tidigare ställe. De behöll namnet på huset och kallade det hunddagiset även efter att jag hade lagt ner 1988.

När registrerade du ditt kennelnamn och varför just Awbari?

M: Jag har faktiskt haft två olika kennelnamn. Det första tog jag när jag hade tagit min första valpkull som då ju var Golden retriever så jag tog det litet fåniga namnet Greygolds och jag ångrade mig ganska snart när jag började med Afghanhundar. Min mamma fick skriva under på ansökningsblanketten eftersom jag ju var minderårig då. Men sedan hände ett mirakel. Svenska kennelklubben gick ut med att man fick byta kennelnamn om man hade något med Gold eller golden i sitt namn. Detta gjorde man för att det inte fanns tillräckligt många namnkombinationer kvar med de orden i sig. När jag fick se det i Hundsport skrek jag rakt ut av glädje och skickade direkt in ansökan om byte av kennelnamn. Awbari är en del av Saharaöknen.

Hur kom det sig att det blev just Afghanhund för dig?

M: Jag såg en afghanhund på tunnelbanan och blev totalt hänförd och tänkte att jag ska ha en sådan. Dock tyckte mamma att vi inte kan ha en hund som är högre än vardagsrumsbordet så det fick jag vänta med. Den första afghanhunden fick jag 1982. Det var en omplaceringshund som hade haft parvo och därmed hade den knappt någon päls. Den hunden fick jag sedan ta bort vid mycket ung ålder. Därefter dröjde det till 1988 innan nästa afghanhund kom in i mitt liv och sedan dess är det bara den rasen jag kan tänka mig att leva med.

Jag har förstått att du är professionell handler. Hur går det till rent praktiskt? Agent? och har du några begränsningar för vilka raser du tar dig an?

M: Folk frågade mig om jag kunde visa deras hundar och det svarade jag ja på så att sedan 2005 är jag professionell handler och jag har inga begränsningar utan jag tar alla raser. Antingen möter jag upp ägare och hund på utställningsplatsen och där tar hand om hunden eller så åker jag hem till kunden och hämtar hunden. Jag har ingen agent utan jag brukar skriva på Facebook när jag ska någonstans och det brukar i de allra flesta fall bli fullt.

Vilken hund utanför din egen uppfödning kommer du ihåg främst av alla de hundar du har sett genom årens lopp?

M: Oh Den frågan var riktigt svår att svara på men det som kommer upp i huvudet när jag nu funderar igenom detta så måste jag nog säga att det är Tommy Östmans pudel Exquisite sinner.

Vilken hund inom din uppfödning tycker du själv är bäst?

M: Awbari Confetti rain eller Glitter som den heter till vardags. Denna hund blev BIS 3:a på Europautställningen 2007 i Zagreb samt fick cac på världsutställningen i Mexiko.

Vad är det för typ av afghan du eftersträvar?

M: Jag vill behålla råheten i rasen. Det är originalafghanen jag är ute efter. De är och ska vara funktionella atleter. De ska också vara vackra och exotiska

Vilken person inom hundvärlden har du haft som idol eller förebild?

M: Oj, nu måste jag tänka igen här. De två stora kvinnliga legendarerna Ulla Magnusson och Marianne Fürst-Danielsson för den enorma kunskap som de besatt och den pondus och respekt som de hade. En person som jag ser upp till väldigt mycket som domare är Hans Lehtinen som otroligt hård men rättvis. En annan person som jag vill nämna som en förebild är Kenneth Edh som jag lärde känna redan i början på 1980-talet när vi startade Svenska hamsterföreningen ihop och som hela tiden har uppmuntrat mig.

Hur tycker du att utvecklingen ser ut inom den nationella och internationella hundutställningssporten och vad skulle du främst vilja förändra?

M: Jag skulle vilja ändra på det mesta. Det är alldeles för mycket prestige, pengar, ära och berömmelse som inte har med hundar att göra. Ett exempel är att en del gånger har jag sett prisbilder tas utan att hunden ens är med på bilden. Man bör vara en aktiv hundsportare själv först. Med det menar jag att man börjar sopa hår och ta upp bajs innan man drar på sig glitterdräkten och sätter upp håret i en käck tofs. Jag har dömt Juniorhandling och då är man ganska fri att utforma tävlingen som man tycker och då kan man ställa litet frågor till den som tävlar för att se vilken nivå de ligger på. Den fråga som jag ställde vid ett av dessa tillfällen var vad hunden hette i stamtavlan som de visade. Endast två visste svaret och där kan man se att det inte var hunden som var i första rummet. Sedan skulle jag vilja lyfta fram de som gör något för hundaveln. En annan kategori människor jag skulle vilja lyfta fram som förebilder i sitt sätt att ta hand om och ha kontakt med sina hundar är faktiskt de hemlösa ute i Europa. De kan ligga helt utslagna på en bänk men nog har de en helt annan kontakt med sina hundar än vad en del av de som tävlar med sina hundar har.

Sedan har jag några ord och namn som jag vill att du associerar kort omkring.

Valpköpare. M: Skräckblandad förtjusning.

Avelsmatadorer. M: Hundmissbruk

Kenneth Edh. M: Fin! En ära att ha fått lära känna honom.

Typ. M: Det går före allt. Jag menar att du kan ha bästa detaljerna men om de inte matchar helheten så försvinner också typen.

Till sist undrar jag om du har något råd till dem unga som kommer in i utställningsvärlden idag kanske framförallt de som tävlar i juniorhandling.

M: Våga komma 3:a och var nöjd.

Därmed vill jag tacka dig XLNT Marc så mycket för den här intervjun och inte minst vill jag också tacka Linda Holgersson som var med oss och lånade ut sin hund Awbari Minty Snow Sparkles (Shades) så att vi kunde ta litet bilder.

Basenjins historia som den skrevs 1982

Det här är en gammal artikel skriven av Staffan Drangel som publicerades i rasklubbens tidskrift Basenjibladet 1982. En av flera anledningar till att vi publicerar om den är att den håller en så hög klass och vi tycker att den förtjänar att lyftas upp igen. Allmänt kan man säga att rastidningarna innehåller ofta bra artiklar som så småningom kommer att bli kynologiska miniklassiker. Det här är en sådan. Luta er därför tillbaka och följ med först till Varanasi i Indien.

”Det är kväll i Varanasi, en av Indiens äldsta och heligaste städer och jag sitter vid ett bord på Wishwanath Gali och dricker te. Wishwanath Gali är den livligaste gatan precis bakom de heliga trapporna ner till moder Ganga. Människor, kor, apor och hundar flyter förbi i en ständigt roterande ström. Plötsligt dyker det upp en ståtligt svartvit pariahund och ställer krav på reviret. Han dominerar gänget på gatan. Likheten mellan honom och min svartvita basenjihane därhemma är påfallande. Nästan samma teckning, samma rynkor, samma alerta öron och samma knorr på svansen. Men den här hunden i Indien är betydligt större och kraftigare än sin släkting i Sverige. Sammanhanget mellan pariahundar i olika världsdelar börjar klarna för mig.

Pariahundarna var troligtvis vilda från början och har så småningom dragits till människan och hennes avskrädeshögar. Dessa pariahundar har i årtusenden följt människan och bibehållit ungefär samma typ. Även dingon hör dit. Den har antagligen följt med de människor som från Asien vandrade ner mot den kontinent´, som skulle bilda Australien. Från början tama har de förvildats. Många dingos har typisk pariahundsteckning, rödbruna med vita tassar, bläs och vit svansspets.

En del av dessa pariahundar har avvikit från de andra på grund av sin ringlade svans, t ex chow i Kina, några indianhundar i Nordamerika och slutligen prototypen för vår nuvarande basenji i Afrika. Pariahundar, dingos och basenjis löper oftast bara en gång om året. Basenjis omtalade stumhet är inte något gemensamt drag. Det finns enbart en dingoliknande hund på Nya Guinea som har samma anlag för sparsamma vokala uttrycksmedel. Nu är varken basenjin eller Nya Guineahunden helt tysta utan de kan låta på många olika sätt, på samma sätt som vildhundar, vilka de torde vara släkt med.

De första spåren av basenjiliknande hundar finner man i det gamla Egypten, där det fannns fyra skilda raser; en vinthundstyp, en stövartyp, en lågbent taxliknandehund och till slut en liten hund med ringlad svans och spetsade öron precis som vår nuvarande basenji. Några forskare hävdar att basenjin fanns i det gamla Egypten redan ca 3000 år f. Kr. I gamla egyptiska gravar från ca 2300 f.kr. har man funnit väl bevarade reliefer av mycket basenjiliknande hundar sittande vid sina husbönders fötter.

Om basenjins ursprungsland var Egypten är tämligen osäkert och en teori vill framföra att basenjin fanns redan tidigare i de djupa skogarna i Kongo hos pygméerna och i vissa delar av nuvarande Sudan och Uganda. När dessa människor handlade med faraonernas land, fördes dess små hundar med uppför floderna som gåvor till härskarna. Säkert är att den var synnerligen uppskattad och den finns bland annat avbildad ledd av dvärgar i Tutankhamons grav.

En av hieroglyfbeteckningarna för hund visar en typisk basenji. Basenjin i det gamla Egypten som jakthund men var också en kär medlem i huset. Det senare kan man tydligt se i de reliefer och målningar som man funnit i olika gravar. De ursprungliga färgerna anses ha varit de samma som vi har nu och basenjin har förändrat sig märkvärdigt lite eller inte alls under årtusenden.

När faraonernas epoker tog slut i Egypten försvann basenjin spårlöst. Men den fanns kvar i sin ursprungsregion, Centralafrika, i de mörka skogarna hos några stammar som använde den lilla tysta hunden som jakthund. Teuso, Asongo-Meno, Azande och några pygméstammar nämns speciellt i sammanhanget när pygméerna jagade med sina basenjis fäste de en stor skälla runt halsen på sina hundar för att höra dem.

Spridda rapporter om de små hundarna med ringlad svans började förekomma i böcker om Afrika redan i slutet av 1800-talet. Basenjin har aldrig varit särskilt talrik i Afrika och de stammar som hade hundarna i sina byar var mcketrädda om sina jaktkamrater. När intresset för rasen började vakna i Europa visade det sig att det var mycket svårt att få tag i en basenji eftersom de infödda snarare sålde sin hustru än sin hund.

1895 visades två basenjis på Cruft´s. De hade förts in till England av ett par kända kynologer, Mr Temple och Mr Brooks. Dessa hundar, som kallades Congoterriers, avled av valpsjuka strax efter utställningen. Det rasnamn som hundarna fick senare, basenji, är swahili och betyder ”något vilt från bushen”. Nästa försök att föra in rasen till Europa gjordes av Lady Helen Nutting som på 1920-talet bodde i Khartoum i Sudan. Hon blev så fascinerad av dessa små hundar att hon beslöt sig för att ta med sina sex hundar till sitt hemland. Detta var år 1923. Hon lät göra en stor bur med täckt tak och den ställdes på översta däcket på ett fartyg som gick till England. Trots dåligt och kallt väder på resan var hundarna i god kondition när de tillsammans med Lady Helen Nutting anlände till London. Hundarna väckte stor sensation i England och de placerades i karantän. Där fick valpsjukevaccin, som då var på ett experimentstadium, och de blev sjuka och dog.

Bokoto och Bongo of Blean hette de första hundarna som överlevde karantän. Bokoto fick dessutom valpar under karantänsvistelsen och dessa visades på Cruft´s 1937 då rasen gjorde sin debut. Mrs Burns hette pionjären för rasen och hennes importer från Afrika startade avelsarbetet i England. Hon berättar om Cruft´s 1937: ’Alla tidningar hade notiser om hunden som inte skäller och med fantastiska och upphaussade berättelser om deras sätt att vara och deras vanor. Massor av fotografer från pressen mötte vid Victoriastationen när jag anlände till utställningen. Specialpolis hade ryckt ut för att få folk att rotera förbi basenjibänkarna. Andra dagen var jag nästan utan röst efter att ha bedsvarat tusentals frågor om mina hundar.’

1938 fick Veronica Tudor-Williams sin första basenji från Afrika, men den tiken dog i karantän av ett rabiesbett den fått i Sudan innan den sändes iväg till England. Året därpå importerade Veronica Tudor-Williams två basenjis, en trefärgad hane, Simolo of the Congo, och en röd och vit tik. Tiken som inte var speciellt typisk, började skälla på en ko första gången den togs ut på en promenad. Den gavs bort som sällskapshund. Genom Mr och Mrs Byron kom Ms Tudor-Williams över Amatangazig of the Congo. Hon dog 1952 och finns i många basenji-stamtavlor. De två första basenji som blev champion i England hette ch Fern och Brown Trout of the Congo 1947. Den stam som finns idag härstammar från följande hundar: Bongo of Blean, Bokoto of Blean, Bereke of Blean, som samtliga kom från Afrika till Mrs Burns 1936. Hon importerade därefter Bashele of Blean 1937 och året därpå kom Bungwa of Blean. Rasens Grand Old Lady Veronica Tudor-Williams grunsdade sin kennel of the Congo på dessa hundar och följande importer: Amatangazig of the Congo, Simolo of the Congo, Wau of the Congo och tilll sist den berömda Fula of the Congo. Året var 1959 och Veronica Tudor- Willliams livligt med ett par vänner om att göra en resa till Sudan för att leta reda på ett par basenjis. Det blev en äventyrlig resa till det förbjudna och hemlighetsfulla Södra Sudan. En dag när sällskapet befann sig i en liten by nära gränsen till Kongo kom en infödd jägare med en liten valp, som var mycket typisk. Mannen berättade att valpen var till salu och att hennes namn var Fula. Och valpen övergick i Veronica Tudor-Williams ägo. Fula beskrivs i lyriska ord av sin ägare och säkert är att hon har betytt mycket för rasens fortsatta utveckling. Den mest anlitade avelshunden under senare tid var Ch St Erme Fula Falcon of the Congo och Falcon var son till. Fulafuture och Kipushi of the Congo, som båda var barnbarn till Fula.

Världens första basenjiutställning hölls den 27 juli 1946 i Trinity Hall i London. Arrangör var The Basenji Club of Great Britain. Ordförande var Lady Helen Nutting och i utställningskommittén satt bland annat Diana Berry, kennel of Sin, Miss V Tudor-Williams, kennel of the Congo, och Mrs Anthony Cardew, kennel St Erme.

En av rasens mest dramatiska debuter gjordes i Amerika, dit två basenjis kom i en bur med åtta gorillor. Men importer från Blean kenneln och från Miss Tudor-Williams gav rasen en god start. Och nu har basenjin fått ett starkt fotfäste och är mycket populär i Staterna och även i Canada.

Den som introducerade den svartvita basenjin till England var Mrs Elspet Ford, som födde upp Taysenji Yoko, som såldes till Mrs Cardew och blev rasens första svartvita champion i Europa.

Till Australien kom basenjin 1948 och har där i kompetenta händer blivit en stor ras.

Det är fantastiskt att tänka sig att denna lilla hund som i årtusenden gömt sig i Afrikas djupa skogar och hade en glanstid under faraonernas tidsålder, nu har blivit en omtyckt sällskapshund i vårt moderna västerländska samhälle.”

Observera återigen att den här texten är skriven 1982 och att det därför finns vissa inaktuella uppgifter som var aktuella då.

Den här texten publiceras med artikelförfattaren Staffan Drangels tillstånd.

Tibethund 2017 ”Årets långhårigaste hundutställning”

För 45:e året i rad samlades, lördag 30:e september i Sollentuna Badmintonhall alla de tibetanska raserna i en gemensam utställning. Här fanns Shih-tzu, Lhasa apso, Tibetansk spaniel, Tibetansk terrier och Tibetansk mastiff. Det är, i sanning, ”Årets långhårigaste utställning” som reklamen utlovar. Denna hundutställning är sprungen ur Marina Reuterswärds kreativa och initiativrika hjärna.

Som vanligt var detta års utställning utmärkt planerad och arrangerad av den erfarna utställningskommittén bestående av Marina Reuterswärd och Torbjörn Skaar samt representanter för de olika rasklubbarna. Det var totalt 235 hundar anmälda. Utställningen kolliderade för första gången med den i Mariehamn så en del människor valde att åka till Åland istället. Ytterligare några tog möjligheten att ställa ut på båda utställningarna.

Man hade en loppmarknad till förmån för den i hundkretsar så kända engelska domaren Juliette Cunliffes välgörenhetsorganisation HART som hjälper barnen att få utbildning i Nepal och hundarna att få ett någorlunda drägligt liv där.

Efter utställningen hade man sin traditionsenliga Thaibuffé som såg god och vacker ut när den packades upp.

Domarna på de respektive raserna var: för shih-tzu Sloveniens Darja Skok Lamut. Tibetansk spaniel Paul Stanton. Tibetansk terrier Veronica Green från Storbritannien samt för Tibetansk mastiff och Lhasa apso Finlands Leni Finne. BIS dömdes av Paul Stanton som satte upp följande resultat.

BIS 1 Lhasa Apso

C.I.B EE , LT SE o NO CH No VV-13, SE VV-14, SE VV-15

WHISBORNE FERRARI

Uppf o äg Annika o Harald Ulltveit – Moe, Glanshammar

BIS 2 Shih-Tzu

C.I.B EUW—15, NO V-16 SE JV-13 NORD CH SF CH

ART MADE HOLLYWOOD FRAME OF MIND

Uppf o äg Linda Lindkvist, Åkarp

BIS 3 Tibetansk Terrier

DKV-16 JUUW-15 NORD JV-15 Nord o DK CH

KUA LE GOU´S ZMACHING EZZ

äg o Uppf. Gunilla Albrigtsen, Åkers Styckebruk

BIS 4 Tibetansk Spaniel

SE, UK, IR, FR CH

AVIGDOR EVANGELINE

Uppf T Moran UK äg Helen Almey, Påarp

BIS 5 Tibetansk Mastiff

SE JV-13 FI o SE CH

GEMMAS CO DAALIA FOR MIMAYIN

uppf M Sulengo, Estland äg Asta Åberg Martinsaari, Järna