Basenjins historia som den skrevs 1982

Det här är en gammal artikel skriven av Staffan Drangel som publicerades i rasklubbens tidskrift Basenjibladet 1982. En av flera anledningar till att vi publicerar om den är att den håller en så hög klass och vi tycker att den förtjänar att lyftas upp igen. Allmänt kan man säga att rastidningarna innehåller ofta bra artiklar som så småningom kommer att bli kynologiska miniklassiker. Det här är en sådan. Luta er därför tillbaka och följ med först till Varanasi i Indien.

”Det är kväll i Varanasi, en av Indiens äldsta och heligaste städer och jag sitter vid ett bord på Wishwanath Gali och dricker te. Wishwanath Gali är den livligaste gatan precis bakom de heliga trapporna ner till moder Ganga. Människor, kor, apor och hundar flyter förbi i en ständigt roterande ström. Plötsligt dyker det upp en ståtligt svartvit pariahund och ställer krav på reviret. Han dominerar gänget på gatan. Likheten mellan honom och min svartvita basenjihane därhemma är påfallande. Nästan samma teckning, samma rynkor, samma alerta öron och samma knorr på svansen. Men den här hunden i Indien är betydligt större och kraftigare än sin släkting i Sverige. Sammanhanget mellan pariahundar i olika världsdelar börjar klarna för mig.

Pariahundarna var troligtvis vilda från början och har så småningom dragits till människan och hennes avskrädeshögar. Dessa pariahundar har i årtusenden följt människan och bibehållit ungefär samma typ. Även dingon hör dit. Den har antagligen följt med de människor som från Asien vandrade ner mot den kontinent´, som skulle bilda Australien. Från början tama har de förvildats. Många dingos har typisk pariahundsteckning, rödbruna med vita tassar, bläs och vit svansspets.

En del av dessa pariahundar har avvikit från de andra på grund av sin ringlade svans, t ex chow i Kina, några indianhundar i Nordamerika och slutligen prototypen för vår nuvarande basenji i Afrika. Pariahundar, dingos och basenjis löper oftast bara en gång om året. Basenjis omtalade stumhet är inte något gemensamt drag. Det finns enbart en dingoliknande hund på Nya Guinea som har samma anlag för sparsamma vokala uttrycksmedel. Nu är varken basenjin eller Nya Guineahunden helt tysta utan de kan låta på många olika sätt, på samma sätt som vildhundar, vilka de torde vara släkt med.

De första spåren av basenjiliknande hundar finner man i det gamla Egypten, där det fannns fyra skilda raser; en vinthundstyp, en stövartyp, en lågbent taxliknandehund och till slut en liten hund med ringlad svans och spetsade öron precis som vår nuvarande basenji. Några forskare hävdar att basenjin fanns i det gamla Egypten redan ca 3000 år f. Kr. I gamla egyptiska gravar från ca 2300 f.kr. har man funnit väl bevarade reliefer av mycket basenjiliknande hundar sittande vid sina husbönders fötter.

Om basenjins ursprungsland var Egypten är tämligen osäkert och en teori vill framföra att basenjin fanns redan tidigare i de djupa skogarna i Kongo hos pygméerna och i vissa delar av nuvarande Sudan och Uganda. När dessa människor handlade med faraonernas land, fördes dess små hundar med uppför floderna som gåvor till härskarna. Säkert är att den var synnerligen uppskattad och den finns bland annat avbildad ledd av dvärgar i Tutankhamons grav.

En av hieroglyfbeteckningarna för hund visar en typisk basenji. Basenjin i det gamla Egypten som jakthund men var också en kär medlem i huset. Det senare kan man tydligt se i de reliefer och målningar som man funnit i olika gravar. De ursprungliga färgerna anses ha varit de samma som vi har nu och basenjin har förändrat sig märkvärdigt lite eller inte alls under årtusenden.

När faraonernas epoker tog slut i Egypten försvann basenjin spårlöst. Men den fanns kvar i sin ursprungsregion, Centralafrika, i de mörka skogarna hos några stammar som använde den lilla tysta hunden som jakthund. Teuso, Asongo-Meno, Azande och några pygméstammar nämns speciellt i sammanhanget  när pygméerna jagade med sina basenjis fäste de en stor skälla runt halsen på sina hundar för att höra dem.

Spridda rapporter om de små hundarna med ringlad svans började förekomma i böcker om Afrika redan i slutet av 1800-talet. Basenjin har aldrig varit särskilt talrik i Afrika och de stammar som hade hundarna i sina byar var mcketrädda om sina jaktkamrater. När intresset för rasen började vakna i Europa visade det sig att det var mycket svårt att få tag i en basenji eftersom de infödda snarare sålde sin hustru än sin hund.

1895 visades två basenjis på Cruft´s. De hade förts in till England av ett par kända kynologer, Mr Temple och Mr Brooks. Dessa hundar, som kallades Congoterriers, avled av valpsjuka strax efter utställningen. Det rasnamn som hundarna fick senare, basenji, är swahili och betyder ”något vilt från bushen”. Nästa försök att föra in rasen till Europa gjordes av Lady Helen Nutting som på 1920-talet bodde i Khartoum i Sudan. Hon blev så fascinerad av dessa små hundar att hon beslöt sig för att ta med sina sex hundar till sitt hemland. Detta var år 1923. Hon lät göra en stor bur med täckt tak och den ställdes på översta däcket på ett fartyg som gick till England. Trots dåligt och kallt väder på resan var hundarna i god kondition när de tillsammans med Lady Helen Nutting anlände till London. Hundarna väckte stor sensation i England och de placerades i karantän. Där fick valpsjukevaccin, som då var på ett experimentstadium, och de blev sjuka och dog.

Bokoto och Bongo of Blean hette de första hundarna som överlevde karantän. Bokoto fick dessutom valpar under karantänsvistelsen och dessa visades på Cruft´s 1937 då rasen gjorde sin debut. Mrs Burns hette pionjären för rasen och hennes importer från Afrika startade avelsarbetet i England. Hon berättar om Cruft´s 1937: ’Alla tidningar hade notiser om hunden som inte skäller och med fantastiska och upphaussade berättelser om deras sätt att vara och deras vanor. Massor av fotografer från pressen mötte vid Victoriastationen när jag anlände till utställningen. Specialpolis hade ryckt ut för att få folk att rotera förbi basenjibänkarna. Andra dagen var jag nästan utan röst efter att ha bedsvarat tusentals frågor om mina hundar.’

1938 fick Veronica Tudor-Williams sin första basenji från Afrika, men den tiken dog i karantän av ett rabiesbett den fått i Sudan innan den sändes iväg till England. Året därpå importerade Veronica Tudor-Williams två basenjis, en trefärgad hane, Simolo of the Congo, och en röd och vit tik. Tiken som inte var speciellt typisk, började skälla på en ko första gången den togs ut på en promenad. Den gavs bort som sällskapshund. Genom Mr och Mrs Byron kom Ms Tudor-Williams över Amatangazig of the Congo. Hon dog 1952 och finns i många basenji-stamtavlor. De två första basenji som blev champion i England hette ch Fern och Brown Trout of the Congo 1947. Den stam som finns idag härstammar från följande hundar: Bongo of Blean, Bokoto of Blean, Bereke of Blean, som samtliga kom från Afrika till Mrs Burns 1936. Hon importerade därefter Bashele of Blean 1937 och året därpå kom Bungwa of Blean. Rasens Grand Old Lady Veronica Tudor-Williams grunsdade sin kennel of the Congo på dessa hundar och följande importer: Amatangazig of the Congo, Simolo of the Congo, Wau of the Congo och tilll sist den berömda Fula of the Congo. Året var 1959 och Veronica Tudor- Willliams livligt med ett par vänner om att göra en resa till Sudan för att leta reda på ett par basenjis. Det blev en äventyrlig resa till det förbjudna och hemlighetsfulla Södra Sudan. En dag när sällskapet befann sig i en liten by nära gränsen till Kongo kom en infödd jägare med en liten valp, som var mycket typisk. Mannen berättade att valpen var till salu och att hennes namn var Fula. Och valpen övergick i Veronica Tudor-Williams ägo. Fula beskrivs i lyriska ord av sin ägare och säkert är att hon har betytt mycket för rasens fortsatta utveckling. Den mest anlitade avelshunden under senare tid var Ch St Erme Fula Falcon of the Congo och Falcon var son till. Fulafuture och Kipushi of the Congo, som båda var barnbarn till Fula.

Världens första basenjiutställning hölls den 27 juli 1946 i Trinity Hall i London. Arrangör var The Basenji Club of Great Britain. Ordförande var Lady Helen Nutting och i utställningskommittén satt bland annat Diana Berry, kennel of Sin, Miss V Tudor-Williams, kennel of the Congo, och Mrs Anthony Cardew, kennel St Erme.

En av rasens mest dramatiska debuter gjordes i Amerika, dit två basenjis kom i en bur med åtta gorillor. Men importer från Blean kenneln och från Miss Tudor-Williams gav rasen en god start. Och nu har basenjin fått ett starkt fotfäste och är mycket populär i Staterna och även i Canada.

Den som introducerade den svartvita basenjin till England var Mrs Elspet Ford, som födde upp Taysenji Yoko, som såldes till Mrs Cardew och blev rasens första svartvita champion i Europa.

Till Australien kom basenjin 1948 och har där i kompetenta händer blivit en stor ras.

Det är fantastiskt att tänka sig att denna lilla hund som i årtusenden gömt sig i Afrikas djupa skogar och hade en glanstid under faraonernas tidsålder, nu har blivit en omtyckt sällskapshund i vårt moderna västerländska samhälle.”

Observera återigen att den här texten är skriven 1982 och att det därför finns vissa inaktuella uppgifter som var aktuella då.

Den här texten publiceras med artikelförfattaren Staffan Drangels tillstånd.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s